Dagens kopp 1258





Jorik, min finaste lille fyrbente vän, gick bort i måndags. 2016-06-26 till 2022-11-07.

Tänk att man kan känna samhörighet med en ljusstake. Man kan känna sig lika glåmig, skamfilad och med så mycket innehåll att det svämmar över. På botten finns lite skräp. Den här veckan har det svämmat över konstant, tänk att man kan sakna ett litet fyrbent kräk så mycket. Överallt är han. I ögonvrån, i alla ens egna gester och vanor som under åren anpassats efter hans varande. Många gånger varje dag hinner man tänka under bråkdelen av en sekund på det gamla, för att med ens komma ihåg att nu är man i något nytt. Ingen som väcker en i ottan, inga tidiga promenader, ingen som med uppfordrande blick vill knapra på ens knäckemacka. Och ändå, just idag, känns det lättare, och det av en kanske märklig anledning. Idag är det nämligen 20 år sedan Josef gick bort, min pojke. Tänk alla dessa sorger man bär inom sig. I olika lådor stoppas de ner, ibland kommer de fram en och en och man går en liten bit på en väg som heter Bearbetning. Ibland kommer alla fram samtidigt och man blir först överväldigad, sedan märker man att de hjälper varann, de där sorgerna. Den sorg som landat mjukt på ett täcke av vemod, den omsluter den där sorgen som är skarp. Man kan nästan se utifrån hur de liksom tar hand om varann, sorgerna. Idag ligger Jorik i Josefs knä. Blir lite så där skönt kliad på magen så han sträcker sig raklång. Bakom står lilla morsan med en hand på Josefs axel. Och pappa är visst också där. Det är en skön tanke att vi klarar sorgen tillsammans. 
.
.
#dagenskopp #sorg #saknad 









Kommentera här: