Dagens kopp 1221


Ord som vanligtvis brukar flöda fram, trängas om att få plats, nu kommer de så trevande. Nästan som att de frågar om de får vara med, om de hör hemma. Konstigt nog verkar det bara gälla i skrift, för i möten med människor så forsar orden fram, ibland helt utan filter. Personer vid hundmöten som får höra långa svador om mamma, den alltid så vänlige grannpojken i 18-årsåldern som i trappen säger hej och frågar hur jag mår och får tillbaka ett ofilterat svar "Jag känner mig faktiskt så ledsen, min mamma är död!". Ja, när kallprat inte är ens starkaste sida, när man känner sig hudlös, föräldralös, och däremellan  kan stå långa stunder och bara le när man tittar på fågelmamman som byggt bo i trädet precis utanför fönstret. Rakt in i boet ser man och likt en film har jag sett hela processen från när mamma fågel började samla kvistar och idogt byggde sitt bo, äggen som hon i ur och skur legat och ruvat. Så kläcktes de för inte alls länge sedan och det var ett rysligt pip och skrik i boet, hungriga dunbollar med spretiga fjädrar som sträckte långt på halsarna när mamma fågel var iväg och letade mat. Så kom hon tillbaka och matade en och en innan de kurade ihop tillsammans. För varje dag växte de på sig och nu har barnen flugit ut ur boet, den stunden missade jag, plötsligt var de bara borta. Det där boet har varit lite av terapi sista tiden. Det har känts som en ödmjuk inbjudan till en hemlig värld att få komma så nära. Mitt skrivbord står precis vid fönstret så varje gång jag vridit på huvudet har jag och mamma fågel nickat åt varandra, ja det intalar jag mig i alla fall. Terapi och bearbetning kan komma i många former, ibland från där man minst väntar det. Idag är en bra dag. Det småregnar i Staden men vad gör det, sånt är petitesser när man har sinnesfrid. 
.
#dagenskopp