Dagens kopp 1219
Är det inte märkligt ändå hur döden, som är en sådan naturlig del av livet, påverkar oss in i minsta cell. Är det kanske det där "aldrig mer" som ömsom lägger sig som en blöt filt, ömsom sveper oss in i mjukaste värme? Vad jag än gör tänker jag på mamma. Jag har ju pratat med mamma ofta och hälsat på när jag kunnat, men sista dagarna är det som att vi går bredvid varann i allt jag gör. Jag tror att det är likadant för mina syskon. Att mamma finns där. Eller så är det bara våra tankar. När jag stryker duken blir det plötsligt extra viktigt att få bort alla veck, "man lägger väl inte på en skrynklig duk??", när jag lämnar köket får jag gå tillbaka och släcka lampan, "tänk på energin!", när jag ordnar med pionen hör jag mamma i bakhuvudet, och då finns inte bara ett uttryck utan alla vackra adjektiv man kan komma på för mamma älskade naturen, älskade våren, försommar, sommar och värme. Älskade ljuset, solen. Älskade växter, allt grönt, minsta blomskott. Hon berättade att hon redan som barn i Småströmmarna brukade gräva upp blommor i skogen och plantera vid stugan där de bodde. Mormor blev "sint" (arg) för det blev jordigt och dant. Senare blev mammas trädgård i Årsunda något alldeles utöver det vanliga. Blomskott nöps friskt av och smusslades ner i handväskan oavsett var hon var. Om hon hälsade på fick man gärna en liten blomma som hon drivit upp, min jättestora porslinsblomma var från början just ett sådant litet skott. Nu har två saintapaula flyttat hit. De är inte gamla alls, mamma fick dem i födelsedagspresent i mars av ett av barnbarnen. Jag vet inte hur de kommer att må hemma hos mig, det blev googling för bästa skötselråd. Men jag lovar, mamma, att jag ska ta hand om dem efter bästa förmåga.
.
.
#dagenskopp