Dagens kopp 1230
Det minimalistiska livet som man för inte alls så länge sedan älskade så högt, det har med all tydlighet fått ge vika för fyllda skåp och lådor igen. Kärleken består men föremålen växlar sägs det så sant, lika mycket som man tyckte om det avskalade, lika mycket värderar man nu det ombonade. Alla minnen som man tycker om att omge sig med. Bedömningen om vad som ska få finnas kvar i ens gömmor tävlar med den konstant pågående dödstädningen och aldrig blir man klar. Vi får hoppas att det dröjer länge och väl tills att ens avkommor ska behöva rensa bland gamla grytlappar och nålbrev, och kanske ter det sig makabert att man ens pratar om saken men döden har denna vår och försommar gjort sig allt för väl påmind. Först lilla morsan, och igår begravning för en vän. Det är vemodiga tider, det är grönska och blomstring så vacker att det hjälper en att rensa tårkanalerna, det är morgnar när man mår som bäst då man får plocka lite med det lilla nålbrevet som mamma gjorde i småskolan på 30-talet. Så tunt garn är det stickat i, helt i rätstickning, kanske hon inte hade lärt sig aviga maskor ännu? En mörkgrön kant har hon virkat runt omkring. En garnände finns kvar i, den är så mycket Mamma. "Den kan va' bra å ha till å knyta om en bullpåse". Och så har vi min vän. Gårdagens avsked i en nästan fullsatt kyrka, ett kyrkorum som var så vackert, en ceremoni som gick rakt in i hjärtat. Hej då Lillan, tills vi ses igen ❤. Vår vänskap kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
.
.
#dagenskopp