Dagens kopp 1197
Denna söndagsmorgon har gumman sällskap vid frukosten, det lilla porslinsparet med notering under: "På min 40-årsdag från...". Det är 1969 som mamma fyller 40 och får figurinerna av två grannkvinnor. De har alltid stått i vitrinskåp. Först hos mamma, och när hon förra året flyttade in på äldreboende och inte fick plats med alla sina saker, ja då fick de flytta till gumman. Att mamma tagit sig tiden att märka dem på undersidan med information får en att förstå att hon tycker om dem. De är för övrigt de enda prydnadssaker som finns i detta hem, så nog har de anledning att känna sig speciella. Övriga prylar hos gumman fyller alla någon funktion; en kopp, en fotogenlampa... Men det klart, alla inramade foton gör inte någon nytta om man ska vara ärlig, de är ju också bara för åskådning. Samtidigt är både figurinerna och fotona mer än bara vackra - de är en del av ens barndom, av minnen, av historien man bär på. Idag är det lite vemod över gumman. Mamma låter sedan en tid lite trött och skör i telefonsamtal. Hon vilar mycket, är man snart 93 så är det inte konstigt. Men det blir en sorg och ett vemod över att hon inte längre orkar med djupa samtal, samtal kring det som var förr och om sådant man vill fråga henne om. Vi pratar lätt, vidrör bara ytan. Säger snälla ord. Lugnar. Frågorna man har får vänta. De får hopa sig, avvakta. Kommer de att kunna ställas en annan gång?
.
.
.
#dagenskopp