Ett år med människans bäste vän - Jorik!

Idag är det precis ett år sedan Jorik flyttade hem till familjen och jag blev hundägare för första gången i livet. Vilket år det varit! Med gemensamma krafter har Jorik och jag uppfostrat varandra och gudarna ska veta att det inte alltid varit lätt. Men i slutändan så har det blivit en riktigt vettig kärring av mig, och Jorik, ja han är vår gullegris. 
 
Tänk så liten han var, den där första dagen vi fick hem honom. Vi åkte direkt från kenneln till torpet, för jag tänkte att det var praktiskt att lätt kunna springa ut med honom och att det var en lite lugnare miljö för honom där än i stan. Vi skulle också ha några dagar att nosa på varann och vänja oss med våra nya liv :) 
 
 
Och tiden gick och Jorik växte så det knakade. Det är så kul att titta på gamla foton för man minns inte hur yttepyttig han faktiskt var!
 
 
 
 
 
 
 
Ja, det finns egentligen hur många bilder som helst.... så här ser Jorik ut nu, september 2017. 15 månader gammal.
 
 
Så vad har livet med hund inneburit så här långt? En hel del skulle jag vilja säga:
 
-Jag har fått ett i det närmaste obefintligt kläd- och skokonto. Kläderna som redan hänger i garderoben duger när man mest vill vara i skogen eller mysa med hunden. Och skokontot ska vi inte prata om! Jag som aldrig i livet skulle sätta på mig ett par foppatofflor har dem nu närmast som en uniform... med raggsockor i då det är kallt, barfota om det är varmt. I början gjorde jag mig till och tog på vanliga skor när jag skulle handla t ex. Men nu känns det som överkurs. I sanningens namn har jag spenderat en del på bra regnkläder... och ett par bra gympaskor... men i övrigt är det noll inköp av kläder detta året. Minimalister- släng er i väggen!
 
-Den här kärringen har fått lära sig njutningen med "Morgonstund har guld i mund".... eller....? Njae, även om jag inte längre jobbar till 3 på natten och sover till 11 utan har skaffat mig lite mer normala arbetstider så är det bara att inse: Jag är ingen morgonmänniska. Det sägs ju att det tar 8 veckor att skapa en ny vana. Jag har nu gett det hela 52 veckor, och det är inte roligare för det att kliva upp vid 7 för att gå promenad. Men vad gör man inte för att ge sin lilla pälskling rutiner.... gääääsp.
 
-Året med hund har inneburit att man lärt känna en drös med nya, trevliga människor och deras hundar. Eller borde jag säga "hundar och deras människor"? För jag minns inte knappt vad någon av personerna heter men har full koll på alla hundnamn hahaha!
 
-Även om jag aldrig i livet tillhört skaran "glamour-girls" så måste jag säga att detta året gjort att jag nog nått min botten då det gäller glamouren...eller snarare avsaknaden av den. Livet med valp har inneburit oräkneliga promenader i svinottan iförd pyjamas och gummistövlar. Eller att man står på affären och inser att man har leggings som är sönderbitna nedtill så att man ser ut som en sjörövarkapten. Till det har man då foppatofflorna. Med raggsockor. Och glipa däremellan. Tjusigt! 
 
 
Men det som betytt mest av allt det här året med hund är nog:
 
-att jag varje morgon vaknar av att en liten lurvboll kurar bredvid mig och pockar på uppmärksamhet <3 
-att man ser ännu fler fina sidor hos sin närmaste familj när de öser kärlek över det här lilla krypet.
-att man visst får svar när man man pratar med djur.
 
Och sist men inte minst:
 
 
 
-Att man fått en vän i vått och torrt!
 
Ha en skön lördag gott folk, med eller utan era kära husdjur <3 

Det där med att få känna sig behövd...

Det är något lustigt med människosläktet. Fastän några av oss kan vara riktiga ensamvargar, ja kanske på gränsen till enstöringar, så finns ändå det där behovet av att få tillhöra ett sammanhang. Att få känna sig behövd. Känna sig sedd. Oavsett om sammanhanget består av familj och/eller vänner, och oavsett om man är tajta som skruvstäd eller har lite mer luft i relationen så finns det där: behovet av sammanhang och att vara behövd. 
 
 
Att känna sig behövd.... det är nästan ett fult ord idag. Man kan i alla fall få den uppfattningen om man tillbringar minsta lilla tid med att läsa vad andra säger om saken. "Behövd?? Det är självständig man ska vara! Man ska klara sig själv och strunta i andras behov. Vadå, folk får väl ta hand om sina behov själva!". Till och med en relationscoach på nätet menar på att behov, det är synonymt med tvång. Och att lycklig blir man inte om man fattar beslut utifrån andras behov. Nej nej, lustfyllt ska det vara! 
 
Och jo. Så kan det ju vara. Man kan inte fixa någon annans liv och jag menar inte att man ska se till andras behov så att man utplånar sig själv. Men jag har en stilla undran: Är det så farligt om vi plockar fram den där medmänskligheten lite oftare? Gör den där lilla gesten som för oss kanske inte är en sådan stor sak men som för mottagaren kan innebära verklig skillnad. Kanske en sådan enkel sak som att mottagaren känner sig sedd, även om man i praktiken inte kan hjälpa till med personens problem. 
 
 
Jag tror starkt på att "hemligheten" i att känna sig lycklig är att kunna känna tacksamhet över stort som smått. Till och med när man är i situationer i livet då det känns som att man går i skit upp till knäna. Eller då man känner sig ensam. Eller då man sörjer. Eller då man kanske oroar sig för någon närstående. Eller då man är sjuk. Jo, jag vet. Ordet lycka kan kännas som en riktig smäll i nyllet i sådana situationer. Men. Är det inte just vid sådana tillfällen som vi behöver lyckan som mest? Jag menar, att känna sig lycklig när livet går som en dans är ju ingen konst. Men tänk om vi kunde plocka fram samma känsla även när man tror att det inte är möjligt. Jag tänker inte här på himlastormande lycka. Nej, jag tänker mer på lyckan utifrån ord som frid. Tillförsikt. Tillit. Lugn.
 
Och det är här som vårt behov av sammanhang och att känna sig behövd kommer in igen. För tänk vad enkelt det är att bara genom en blick säga till en människa "Jag ser dig. Jag ser dig och dina behov". Att finnas där. Jag tänker ibland på att det egentligen ska så lite till för att glädja en annan människa. Inte lösa deras problem, det kan oftast bara de själva göra. Men i den lilla medmänskliga gesten vi gör så händer något spännande.... något som närmast kan liknas vid ett mirakel. För det är inte bara personen vi ser på som känner sig sedd. Utan vi själva känner oss också sedda! 
 
 
 
Den där känslan av lyckorus när man ser någon annan bli glad har flera gånger gjort mig fundersam på om vi gör kärleksfulla och vänliga handlingar mot andra för deras skull eller omedvetet för vår egen? Just för att det även får oss själva att må så bra. Det tål att tänkas på. Och egentligen, vad spelar det för roll? Att se en annan människa och att känna sig behövd... i min värld är det inget som innebär att man inte också kan vara självständig. Livet är sällan svart och vitt. Det är ensamvarg och samtidigt sammanhang. Allt i en salig röra. 
 
 

Så här dagen efter....

Rubriken kan kanske ge en antydan om att det varit livat party föregående kväll. Och nog var gårdagen livad men jag skulle inte kalla det party. Det var också en (relativt) nykter tillställning. Inte desto mindre var jag utslagen vid 22 igår och är något ledbruten idag. Men har man jubileum så har man! Min 88-åriga mor står just nu i soluppgången och sågar ved (har föregåtts av samtalet: "Men mamma,  låt bli sågen! Du förtar dig!". Och svaret: "Men äh, de här små träpinnarna.") medan jag själv sitter på bron och kisar mot morgonsolen. Frukost har vi fått i oss och i vedspisen knastrar brasan. 


Igår var det en jättevacker dag. Solen sken från tidig morgon och jag var igång från ottan med diverse sysslor. 

Hämtade ved....

Stöttade upp tomatplantorna som låg som ett virrvarr. Upptäckte att zucchinin vuxit sedan sist, tog fram tumstocken och mätte den största. Säga vad man vill om denna provodling men misslyckad är den då inte 😊 och tänk vad rik jag känner mig av att kunna gå i skåp, lådor och bodar och hitta det jag behöver för att greja. 


Sedan var det dags att förbereda för gäster. Kvällen innan hade jag bakat kanel- och päronkaka i vedspisen. Första riktiga baket. Och jag blev nöjd! Okej, visst var den lite bränd i kanterna och lite kletig i mitten. Men den var god! Och när gästerna kom så hade de också med sig godsaker.... Det blev ett äkta kafferep.


Vi satt länge och pratade och hade trevligt, sammanfattade mitt första år i torpet bland annat. 


Och så var det ju dags att plantera mitt äppelträd. Gropen hade jag förberett kvällen innan men inte hunnit göra klar. Vilket jobb, jag tror jag fick upp sten till en halv stenmur. Som tur var kom ytterligare gäster senare på dagen och starka armar fick upp de värsta stenbumlingarna. Och sedan planterades trädet enligt konstens alla regler. Nu håller jag tummarna för att det ska växa och bli stort och fint! 

Idag ska jag lägga en stenkant runt jorden. Plantera örter i det som nästa sommar ska bli örtagård. Ska sätta igen hålet som jag började gräva upp i den gamla husgrunden jag hittade. Det får bli pallkrageodling ovanpå istället. Om jag gräver ur är jag rädd att gamla grunden rasar, såg igår att stenarna lutar inåt och hålls fast av grästuvorna. Sedan blir det en skål soppa under dagen. Men nu på med jobbarkläderna!