Ibland förvånar man till och med sig själv med sina konstiga vanor. Ja, man undrar på riktigt varför man gör vissa saker, vad tjänar de till, vad är syftet? Som när man kommer på sig själv med att allt som oftast lyssna på sjörapporter i P1, ja underliga äro herrens vägar, det är en sak som är jäkligt säker. Sjörapporten är så listigt konstruerad att den första minuten går en på nerverna men sedan hamnar man i ett nästan meditativt tillstånd, lite glo in i väggen - "Bottenviken nord eller nordost 5-7, i övrigt ost eller sydost 5-9. Norra Kvarken sydost 2-7, ikväll något ökande. Lördag avtagande till 4-8, måttlig sikt. Norra Bottenhavet sydväst 5-9, ikväll sydväst 3-8, på de östra farvattnen sydost 8-12". Fattar man vad som sägs? Nej. Vet man ens var i himlens frid Norra Kvarken ligger? Nej. Men man lyssnar tålmodigt och tänker "jaha, syd till sydväst i Finska viken". Kommer man ihåg ett enda ord av vad som sagts? Nej. Men man känner sig märkligt nog lite utvilad efter att ha stillat sinnet i Sjörapporten som varar i fem minuter men känns som fem timmar. Som om det inte räckte med sjörapport så finns även kombinationer av land- och sjöväder där temperaturer rabblas upp i evighet. Jo. Man lyssnar även på det. Ibland undrar man vad den här pandemin gör med oss människor, är det bristen på vardagligt småprat med folk i ens närhet som gör att man blivit konstig? Säg det. Det är tur att vissa saker är precis som vanligt, som bonadsbroderierna.
