torparkärringen.blogg.se

Kanske är man totalt insnöad när det första man tänker på då man vaknar är att få läsa om bröllopssederna i Ovansjö? Det är tur att man kan skratta åt sig själv. Historia + hantverk = recept på en riktigt bra dag. Men nog snicksnackat, låt oss vandra 150 år tillbaka i tiden för nu har vi kommit till andra lysningsdagen. Den kallades angång och innebar att det var dags för brudparet att se till att alla gäster fick sin inbjudan. Brudparet hade vidtalat varsin ogift nära släkting som skulle agera uppassare, ja så kallades de, vid det stundande bröllopet. Det var en heder att vara uppassare fast det var ett fasligt fäkt och spring för dem som skulle vara det. De skulle nu följa med brudparet att bjuda till bröllop. Efter kyrkdags gav man sig iväg och for ur gård och i gård, bjöd och trugade och stod i. Det var dyrbart att gå på bröllop på den tiden, man skulle ha både skänker (gåvor) och mycket förningsmat med sig. Att låta sig trugas hörde till god sed. Det gällde dock för brudparet att truga alla lika mycket, annars kunde någon ta illa vid sig och strunta i att komma på bröllopet. I var gård som paret och uppassarna kom in i bjöds de på mat och sup. Brudgummen fick aldrig ta för mycket brännvin vare sig på angången eller bröllopet för det skulle vara ett riktigt oskick och en stor skam. Det fanns även ett ordstäv som lydde att en karl som är riktigt nykter och ofelbar var som en brudgum. Efter brudparet åkte även  svärföräldrarna på angången, de skulle också truga och bjuda. Även de blev bjudna på mat och brännvin i gårdarna, ibland så pass att de knappt kunde ta sig ur kärran till kvällen, men med skulle de. Om det var mycket stor släkt på båda sidor kunde man få hålla på med inbjudningarna/angången i flera veckor. Imorgon ska vi prata bröllopsförberedelser! Fram tills dess är det stickning som gäller för fulla muggar, dock ej brännvinsmuggar 😄

🌲🌳🏡👵🌳🌲

#dagenskopp #bröllopssederigästrikland #vinranka #sticka #sommarkoftan2020