torparkärringen.blogg.se

Den satt ömsom på min hand och min arm. När jag satte fram andra handen klättrade den över dit. Jag har aldrig varit med om maken. Jag gick över halva tomten för att visa min mamma, och fjärilen satt snällt kvar. Ibland tog den en flygtur runt oss och satte sig sedan på min utsträckta hand igen. Det hela kändes väldigt märkvärdigt, som en hälsning från naturen själv. Lite googlande har fått mig att lista ut att det nog var en gräsfjäril. 

Djurmöten kan definitivt få mig att känna ödmjukhet. I stan har jag "min" lilla ekorrfamilj som jag ofta möter. Och den mängd fjärilar som är här vid torpet nu, ja det är verkligen helt sanslöst. Så många sorter som jag inte vet namnet på. Och humlor finns också, hur många som helst! När man går förbi rallarrosorna så är det ett liv utan dess like av fjärilar och humlor. Känns bra! 

Igår och idag har vi jobbat med att städa uppfartsvägen som leder fram till stugan. När jag köpte torpet så fanns flera stora högar med ris där och jag har retat mig på dem många gånger. Men nu börjar man se förändring när vi städar undan. Inte helt klart ännu, cirka hälften kvar. Men jag har inte bråttom. Den ved som går att ta rätt på fyller nu vedboden.