Sinnesfrid...

Tänk vad några dagar i skogen kan göra för sinnesfriden! Andra vistelsen i torpet för säsongen och dagarna har varit fyllda med aktivitet av olika slag, ändå känns det som om jag bara kopplat av. Hur är det möjligt? Kanske för att det är ren glädje i det jag gör. Ett tag i vintras, när jag tänkte på torpet, så kom allt det jag INTE gjort och allt jag BORDE göra för näthinnan. Istället för att känna lust och inspiration kände jag mig nästan rädd: mer krav, fler måsten. Halvfärdiga projekt. Men, den enda som skapat de där idiotiska tankarna är ju jag själv! Prata om att dränera sig själv på energi. Så dumt! Förra helgen när jag var här höll jag på ramla i fällan igen, men så fick jag påminna mig om att "Nej!". Och de här senaste dagarna har jag varje dag funderat på vad jag har lust med, inte vad jag tror att jag måste. Och jag har känt mig så fri. Jag vill inte åka hem 😊.

Sommar

Även små sysslor gör mig så glad: 
Några pelargoner i en kruka...



Pelargonerna från stan (Ja, jag gillar pelargoner. Mycket!) har fått följa med till torpet för att få andas lite lantluft. Det blev så fint på bron.


Till och med städningen av lillstugan kändes rolig! Jag har försummat den ända sedan jag köpte torpet, den har fått agera avställningscentral för diverse möbler, prylar och bråte. Ett antal timmars slit och den blev så fin igen. Fortfarande förråd för många grejer men samtidigt en Stuga. Inte soprum. 
Före och efter:


När jag städade hittade jag så bra saker! Tänk, det känns som en liten skattkammare här ibland. Jag hittade två vackra gamla porslinsburkar. Självklart tog jag in dem i storstugan, diskade och satte dem med tant Hildas burkar på fönsterhyllan. 




Och jag hittade en byrå som haft diverse verktyg i lådorna. Den kånkade jag också in i storstugan, skurade ren och sedan ordnade jag en liten tvätthörna i gamla mjölkrummet. Det blev jag så himla nöjd med.


Sedan hände en tråkig sak. Min gamla mamma som varit här och hjälpt mig gjorde sig illa i armen så att vi gick åka till akuten och röntga. Tack och lov ingen fraktur men hon har ont och är omlindad. Hon har längtat så efter att vara här i torpet, hon är en riktig skogsmulle som älskar utomhusarbete. Men är man 89 år så är det lätt hänt med en olycka, jag är så himla tacksam att det inte blev något allvarligare. Nu ska hon vila hemma i stan tills hon mår bra, men hon är inte den som klagar. "Tänk vad härligt vi haft det" säger hon istället för att beskriva hur ont det gör ❤ 
Nu är den här dagen strax slut. Fotogenlampan i taket ska tändas, kanske lite tevatten värms på vedspisen. Morgondagens projekt blir morgondagens tanke. Nu är nu. Lite läsning. Lite stickning. Lyssna på radio Gävleborg. Krypa ner mellan manglade lakan med broderi på och höra hur fåglarna tjattrar under taket. Godnatt världen!