Dagens kopp 848
I dagar då man lägger en hel del tid på att grunna på vad man ska bli när man blir stor, och då platsannonser blivit ny kvällslektyr, ja då kan man återgå till boken om Ovansjö för att inse hur bra man ändå har det. Hade man levt då det begav sig och man varit ung flicka, ja då hade man fått välja arbetsgivare utifrån hur de klädde sitt tjänstefolk. En stor del av lönen fick man nämligen som kläder och en tjänsteflicka vid mitten av 1800-talet hade i årslön 12 alnar blångarn (en aln måttades från armbågen till långfingrets spets), 6 alnar häcklingsväv och 6 alnar lärft, ett par vadmalsstrumpor och ett par vidsydda dito, ett ullförkläde och ett linförkläde, tröja och kjol, samt skor. Första året fick hon tröja och kjol att bruka på söndagseftermiddagar, men stannade hon två år så kunde hon andra året få kyrkkjol och tröja och kanske något kyrkförkläde. Jo jo! Man försökte alla gånger att ge henne vad hon behövde men alla gånger gjordes inte tjänstefolkets kläder lika fina som gårdens eget folks. Därför var det bra att "få plats på en gård där man fick att göra med duktigt folk som såg till att allt blev bra och riktigt gjort". De hemvävda kläderna nöttes inte ut i första taget, men längre fram ändrades dräktskicket pö om pö och köpetyger började användas. De som var modiga nog att gå i framkant för det gjorde övrigt byfolk narr av och kallade dem för herrskaps-slinkor eftersom det ansågs att man klädde ut sig. Men inget kan stoppa tiden, så småningom använde allt fler köpetyger, och vid kyrkan fanns små affärer som saluförde påsfärger, fabriksgarn och billiga köpetyger. Till slut lades de ortspräglade dräkterna bort. Ja det är tur att man idag inte får långkalsonger i lön utan själv kan välja vad man vill lägga pengarna på, vida klänningar med stora fickor till exempel. Kanske inte så stor skillnad mot förr när man tänker efter 😄.
🌲🏡👵🌲
.
.
#dagenskopp