På förekommen anledning...

Att torparkärringen skulle få följare på blogg, facebook och instagram kunde jag aldrig ana när jag startade upp för drygt ett år sedan. Att familj och vänner läser har hela tiden känts väldigt bra eftersom det blir ett sätt för mig att göra min röst hörd när jag är i torpet, många kilometer från ära och redlighet. Vartefter tiden gått så har fler personer anslutit och det har gjort mig både förvånad och väldigt, väldigt glad! Att mina rader kan falla folk i smaken, när hela nätet svämmar över av så mycket fint och kul att läsa.... jaaa, det gör mig ödmjukt tacksam. Så TACK att just du tar dig tiden att följa en kärrings små och stora vedermödor. 
 
 
 
Med ett antal nya följare kommer så klart min nyfikenhet på vad det är som gör att just Du tycker om bloggen? Är det mina olika berättelser? Kanske en del foton som du tycker om? Någonstans känns det ändå som om jag varit lite otydlig... detta då jag på sista tiden fått ganska många följare som verkar fundera över livet lite annorlunda än vad jag gör. Nu menar jag inte att man måste tänka som en halvgalen torparkärring för att platsa här, självklart inte. Men på förekommen anledning vill Torparkärringen ändå förtydliga ett par saker.
 
Torparkärringens värderingar:
-Vilka vi än är och var än vi kommer ifrån på denna jord så är vi lika mycket värda.
-Om en medmänniska behöver en öppnad dörr, ett kärleksfullt ord, en hjälpande hand... ja då ger man det.
-Torparkärringen är tacksam att leva i ett land som människor flyr till istället för ifrån. 
-Ideologier som innebär att man kan håna, förtrycka, förfölja, hota, köra ut eller skada andra människor är grundläggande FEL och strider mot allt vi är som människor.
 
Om du känner att du delar samma värderingar och trivs med att läsa en blogg som har denna grundtanke: Underbart! Du är så hjärligt välkommen här. Om du däremot känner att... "njaee, det där med mänskliga rättigheter är nog inget för mig..." ja, då är du ändå välkommen att stanna kvar. Kanske kan vi ha dialog? Det finns uppenbarligen något här som du trots allt tycker om, och det är för mig det första steget till förändring. För ärligt talat, en vacker dag kan det vara du eller jag som behöver den hjälpande handen. 
 
 
 
 
 

Ljus i novembermörkret

Klockan är bara sen eftermiddag men här vid torpet är det mörkt som mitt i natten. Fotogenlampan i taket har tänts, likaså den i fönstret. Vid öppna spisen hänger också en som jag brukar ha som nattlampa. Jo, den här kärringen är nästan barnsligt mörkrädd! Oftast är jag inte rädd här vid torpet men sista dygnen här har varit annorlunda. Många besök, bilar, rop i skogen från skallgången. Jorik som brukar sova gott på sängen har markerat efter ljud hela dagen. Långa stunder har han velat sitta i fönstret för att ha koll på vår lilla väg. Nu när det är becksvart så kan han morra och gå till dörren. Jag flyger högt varje gång, lättskrämd som jag är. Jag vet inte om det där med "vakthund" lugnar direkt.... Nu har han i alla fall tuppat av, helt utmattad efter att ha agerat dörrvakt hela dagen. 


Efter allt ösregn igår var skogen så vacker idag på morgonen. Solen sken från en klarblå himmel. Ljuset var så mjukt och lent mot trädstammar, grenar och mossiga stenar. Jag tog många foton men raderade alla utom ett. Det är som att vissa saker helt enkelt inte går att fånga med kamera. De är bara gjorda för det mänskliga ögat. 


Idag har jag fått några småjobb gjorda utomhus: tömt vattentanken (igen!), riktat om slangen och rännan upptill så att den nu ska förbli tom över vintern. Så har jag tömt en vattentunna som jag har vid husknuten och istället satt en bit stuprör som får leda vattnet bort ut på gräset. Jag har hämtat ved. Kämpat en god stund med en jättelik konstruktion som ska bli lock till brunnen... den står lite dumt till på gräset och jag ville dra den åt sidan så att ingen olycka händer när den blir översnöad. Jag orkade rubba den en liten bit men gav upp. Det hade nog slutat i blodvite annars. Det är inte hela världen om den står kvar över vintern. Jag har också gått igenom förråden och packat in målarfärg etc i bilen för att ta till stan. Förra vintern fick jag mycket färg förstört pga kylan. Man lär sig något nytt varje år. Men annars har dagen gått i lugnets tecken. Jag har inte ens tagit fram stickningen och då kanske ni förstår HUR lugnt det varit! 


Jo, den enda "aktivitet" jag gjort är att tvätta håret. Det innebär: hämta vatten, värma vatten, tända en lykta så man överhuvud taget ser schampot, böja sig vackert dubbel och så skopa vatten för brinnande livet över håret ner i en bunke. Det skulle kunna vara nästan meditativt om det inte var för att man med stor sannolikhet har slut på vatten innan schampot är borta. Men men. Sedan sitter man med ryggen mot elden och någon timme senare är håret torrt. Liten annan tidsplanering än i stan. Men vem har bråttom?? Inte jag i alla fall.  


Den här dagen är också min sons minnesdag. 15 år sedan är det som han gick bort. Tiden är så märklig. En lång stund imorse mådde jag dåligt över att inte vara på hans grav idag och tända ljus. Det är första gången på alla dessa år som jag inte gör det. Jag funderade på att lämna torpet och köra alla milen till stan, men så tänkte jag på att det spelar ingen roll var vi tänder våra ljus! På kyrkogården eller på en sten i skogen... Det är tanken som räknas och vår inre kommunikation med de vi saknar. Och jag vet att det är flera som tänder ljus hos honom så att det är vackert där ikväll ❤


Här brinner mitt ljus för Josef. Det brinner också för alla andra som behöver lite värme och kärlek i en kall höstvärld. 

Melankolisk lördag

Den här dagen har känts konstig på flera sätt. Eller kanske inte konstig, utan snarare som en dag då jag varit nöjd med att bara fundera. Smågreja. Och knappt ens det. Här följer dygnet väder och vind på ett helt annat sätt än i stan. Hela natten var jag uppe och eldade stup i kvarten och tack vare idogt kämpande med elden har jag runt 20 härliga grader i stugan nu. På morgonen tände jag upp fotogenlampan i taket och kröp ner en sväng till i sängen. Låg där och tittade på hur morgonljuset sakta tog överhanden och till slut kunde jag släcka lampan och bara ha spisen som värme och ljus. 

Ganska snart efter frukosten markerade Jorik igen att någon närmade sig huset. Det var anhöriga till kvinnan som försvunnit samt Missing People (tror jag). Det är som att man får hjärtat utanpå kroppen helt plötsligt. Man inser att det helvete de går igenom skulle kunna hända vem som helst av oss. Imorgon söndag 12 november kommer en till skallgång att ordnas. Du som har möjlighet att hjälpa till, mer info finns på Missing People Gävleborgs Facebooksida. 


Imorgon är även en speciell dag för mig och min familj. Det är då 15 år sedan vår finaste Josef gick bort. Sorgesamma dagar. Och ändå, så finns där mer melankoli än smärta. Livet. Livet. Livet. Kommer man någonsin att förstå sig på det?