Det där med att få känna sig behövd...

Det är något lustigt med människosläktet. Fastän några av oss kan vara riktiga ensamvargar, ja kanske på gränsen till enstöringar, så finns ändå det där behovet av att få tillhöra ett sammanhang. Att få känna sig behövd. Känna sig sedd. Oavsett om sammanhanget består av familj och/eller vänner, och oavsett om man är tajta som skruvstäd eller har lite mer luft i relationen så finns det där: behovet av sammanhang och att vara behövd. 
 
 
Att känna sig behövd.... det är nästan ett fult ord idag. Man kan i alla fall få den uppfattningen om man tillbringar minsta lilla tid med att läsa vad andra säger om saken. "Behövd?? Det är självständig man ska vara! Man ska klara sig själv och strunta i andras behov. Vadå, folk får väl ta hand om sina behov själva!". Till och med en relationscoach på nätet menar på att behov, det är synonymt med tvång. Och att lycklig blir man inte om man fattar beslut utifrån andras behov. Nej nej, lustfyllt ska det vara! 
 
Och jo. Så kan det ju vara. Man kan inte fixa någon annans liv och jag menar inte att man ska se till andras behov så att man utplånar sig själv. Men jag har en stilla undran: Är det så farligt om vi plockar fram den där medmänskligheten lite oftare? Gör den där lilla gesten som för oss kanske inte är en sådan stor sak men som för mottagaren kan innebära verklig skillnad. Kanske en sådan enkel sak som att mottagaren känner sig sedd, även om man i praktiken inte kan hjälpa till med personens problem. 
 
 
Jag tror starkt på att "hemligheten" i att känna sig lycklig är att kunna känna tacksamhet över stort som smått. Till och med när man är i situationer i livet då det känns som att man går i skit upp till knäna. Eller då man känner sig ensam. Eller då man sörjer. Eller då man kanske oroar sig för någon närstående. Eller då man är sjuk. Jo, jag vet. Ordet lycka kan kännas som en riktig smäll i nyllet i sådana situationer. Men. Är det inte just vid sådana tillfällen som vi behöver lyckan som mest? Jag menar, att känna sig lycklig när livet går som en dans är ju ingen konst. Men tänk om vi kunde plocka fram samma känsla även när man tror att det inte är möjligt. Jag tänker inte här på himlastormande lycka. Nej, jag tänker mer på lyckan utifrån ord som frid. Tillförsikt. Tillit. Lugn.
 
Och det är här som vårt behov av sammanhang och att känna sig behövd kommer in igen. För tänk vad enkelt det är att bara genom en blick säga till en människa "Jag ser dig. Jag ser dig och dina behov". Att finnas där. Jag tänker ibland på att det egentligen ska så lite till för att glädja en annan människa. Inte lösa deras problem, det kan oftast bara de själva göra. Men i den lilla medmänskliga gesten vi gör så händer något spännande.... något som närmast kan liknas vid ett mirakel. För det är inte bara personen vi ser på som känner sig sedd. Utan vi själva känner oss också sedda! 
 
 
 
Den där känslan av lyckorus när man ser någon annan bli glad har flera gånger gjort mig fundersam på om vi gör kärleksfulla och vänliga handlingar mot andra för deras skull eller omedvetet för vår egen? Just för att det även får oss själva att må så bra. Det tål att tänkas på. Och egentligen, vad spelar det för roll? Att se en annan människa och att känna sig behövd... i min värld är det inget som innebär att man inte också kan vara självständig. Livet är sällan svart och vitt. Det är ensamvarg och samtidigt sammanhang. Allt i en salig röra. 
 
 

Så här dagen efter....

Rubriken kan kanske ge en antydan om att det varit livat party föregående kväll. Och nog var gårdagen livad men jag skulle inte kalla det party. Det var också en (relativt) nykter tillställning. Inte desto mindre var jag utslagen vid 22 igår och är något ledbruten idag. Men har man jubileum så har man! Min 88-åriga mor står just nu i soluppgången och sågar ved (har föregåtts av samtalet: "Men mamma,  låt bli sågen! Du förtar dig!". Och svaret: "Men äh, de här små träpinnarna.") medan jag själv sitter på bron och kisar mot morgonsolen. Frukost har vi fått i oss och i vedspisen knastrar brasan. 


Igår var det en jättevacker dag. Solen sken från tidig morgon och jag var igång från ottan med diverse sysslor. 

Hämtade ved....

Stöttade upp tomatplantorna som låg som ett virrvarr. Upptäckte att zucchinin vuxit sedan sist, tog fram tumstocken och mätte den största. Säga vad man vill om denna provodling men misslyckad är den då inte 😊 och tänk vad rik jag känner mig av att kunna gå i skåp, lådor och bodar och hitta det jag behöver för att greja. 


Sedan var det dags att förbereda för gäster. Kvällen innan hade jag bakat kanel- och päronkaka i vedspisen. Första riktiga baket. Och jag blev nöjd! Okej, visst var den lite bränd i kanterna och lite kletig i mitten. Men den var god! Och när gästerna kom så hade de också med sig godsaker.... Det blev ett äkta kafferep.


Vi satt länge och pratade och hade trevligt, sammanfattade mitt första år i torpet bland annat. 


Och så var det ju dags att plantera mitt äppelträd. Gropen hade jag förberett kvällen innan men inte hunnit göra klar. Vilket jobb, jag tror jag fick upp sten till en halv stenmur. Som tur var kom ytterligare gäster senare på dagen och starka armar fick upp de värsta stenbumlingarna. Och sedan planterades trädet enligt konstens alla regler. Nu håller jag tummarna för att det ska växa och bli stort och fint! 

Idag ska jag lägga en stenkant runt jorden. Plantera örter i det som nästa sommar ska bli örtagård. Ska sätta igen hålet som jag började gräva upp i den gamla husgrunden jag hittade. Det får bli pallkrageodling ovanpå istället. Om jag gräver ur är jag rädd att gamla grunden rasar, såg igår att stenarna lutar inåt och hålls fast av grästuvorna. Sedan blir det en skål soppa under dagen. Men nu på med jobbarkläderna! 


I väntan på jubileum...

Tänk att det imorgon gått ett helt år sedan jag klev in i stugan med nyckeln i min hand. Nybliven torpägare. Jag fattar inte riktigt vart tiden tagit vägen... Det är också ibland svårt att ta in att jag faktiskt har ett torp. Jag hade letat så himla länge men det var hela tiden något som inte klaffade; antingen avståndet, eller att jag inte fick rätta känslan. Allt som oftast var det så att ekonomin sade stopp. Till och med på lite mindre stugor kunde det bli en galen budgivning som jag inte hade möjlighet att vara med på. Och så dök det här upp. Torpet med stort T. Så fort jag såg bilden på hemnet så visste jag att Ja! Jag måste åka på visning! 


Väl i stugan kändes allt rätt. Jag hade varit där i 10 minuter när jag lade ett bud. Några dagar senare fick jag veta att ägarna accepterade budet. På dagen en vecka efter visningen skrev vi papper och jag fick nyckeln i min hand! 

Den känslan.... fortfarande känner jag mig nästan högtidlig varje gång jag låser upp dörren. 

Så mycket har blivit gjort det här året. Snickra. Gräva. Spika. Skruva. Städa. Måla. Tömma brunn. Bygga loft med trapp. Rensa dass. Klippa gräs. Stapla ved. Ta ner sly. Släpa skrot. Lära sig sköta vedspis, fotogenlampor och fotogenkök. Samla regnvatten. Skura trasmattor. Plantera. 


Listan skulle kunna göras lång. De saker som räknats upp kanske är arbetsuppgifter för de flesta. Men jag har njutit varenda sekund, till och med när jag skurat dass. För det är mitt dass! 

I ärlighetens namn har det inte varit jobb i anletes svett hela tiden. Året har bjudit på många skratt, väldigt många besök, oräkneliga koppar kaffe (här räknar jag in både med och utan kask 😊), frukost på bron, hårtvätt i bunke, bärplockning, trevligt sällskap, mysiga kvällar, raggartvätt, musik och till och med dans. Det har varit sång i högan sky till radioskval. Det har varit promenader i skogen. Handarbete i skenet från fotogenlamporna. Det har varit kalla kvällar när man kurat framför vedspisens värme. Det har varit varma, ljusa nätter när man kunnat smyga ut barfota mitt i natten för att kissa i skogskanten. 

Framför allt har det varit ett år då jag fått veta på riktigt att jag har så fina vänner och släktingar. Utan all hjälp skulle jag varken fått så mycket gjort eller haft så trevligt och mysigt under tiden! Oavsett om just du hälsat på, spenderat dagar med att hjälpa mig jobba, hittat Torparkärringen på nätet eller följer bloggen/Instagram av annan anledning....Tack! Det värmer mig att veta att mina rader kan vara till nöje för andra. I den här bloggen händer inga världssensationer. Det är inga nakenchocker. Inga skandaler. Men en och annan tår kan det vara. Funderingar. Betraktelser. Men framför allt är det nog så enkelt och simpelt att det bara är Livet. Livet utan krusiduller. Lite galet. Totalt prestigelöst. Och helt och hållet äkta torparglädje!