Det där med att få känna sig behövd...
Det är något lustigt med människosläktet. Fastän några av oss kan vara riktiga ensamvargar, ja kanske på gränsen till enstöringar, så finns ändå det där behovet av att få tillhöra ett sammanhang. Att få känna sig behövd. Känna sig sedd. Oavsett om sammanhanget består av familj och/eller vänner, och oavsett om man är tajta som skruvstäd eller har lite mer luft i relationen så finns det där: behovet av sammanhang och att vara behövd.
Att känna sig behövd.... det är nästan ett fult ord idag. Man kan i alla fall få den uppfattningen om man tillbringar minsta lilla tid med att läsa vad andra säger om saken. "Behövd?? Det är självständig man ska vara! Man ska klara sig själv och strunta i andras behov. Vadå, folk får väl ta hand om sina behov själva!". Till och med en relationscoach på nätet menar på att behov, det är synonymt med tvång. Och att lycklig blir man inte om man fattar beslut utifrån andras behov. Nej nej, lustfyllt ska det vara!
Och jo. Så kan det ju vara. Man kan inte fixa någon annans liv och jag menar inte att man ska se till andras behov så att man utplånar sig själv. Men jag har en stilla undran: Är det så farligt om vi plockar fram den där medmänskligheten lite oftare? Gör den där lilla gesten som för oss kanske inte är en sådan stor sak men som för mottagaren kan innebära verklig skillnad. Kanske en sådan enkel sak som att mottagaren känner sig sedd, även om man i praktiken inte kan hjälpa till med personens problem.
Jag tror starkt på att "hemligheten" i att känna sig lycklig är att kunna känna tacksamhet över stort som smått. Till och med när man är i situationer i livet då det känns som att man går i skit upp till knäna. Eller då man känner sig ensam. Eller då man sörjer. Eller då man kanske oroar sig för någon närstående. Eller då man är sjuk. Jo, jag vet. Ordet lycka kan kännas som en riktig smäll i nyllet i sådana situationer. Men. Är det inte just vid sådana tillfällen som vi behöver lyckan som mest? Jag menar, att känna sig lycklig när livet går som en dans är ju ingen konst. Men tänk om vi kunde plocka fram samma känsla även när man tror att det inte är möjligt. Jag tänker inte här på himlastormande lycka. Nej, jag tänker mer på lyckan utifrån ord som frid. Tillförsikt. Tillit. Lugn.
Och det är här som vårt behov av sammanhang och att känna sig behövd kommer in igen. För tänk vad enkelt det är att bara genom en blick säga till en människa "Jag ser dig. Jag ser dig och dina behov". Att finnas där. Jag tänker ibland på att det egentligen ska så lite till för att glädja en annan människa. Inte lösa deras problem, det kan oftast bara de själva göra. Men i den lilla medmänskliga gesten vi gör så händer något spännande.... något som närmast kan liknas vid ett mirakel. För det är inte bara personen vi ser på som känner sig sedd. Utan vi själva känner oss också sedda!
Den där känslan av lyckorus när man ser någon annan bli glad har flera gånger gjort mig fundersam på om vi gör kärleksfulla och vänliga handlingar mot andra för deras skull eller omedvetet för vår egen? Just för att det även får oss själva att må så bra. Det tål att tänkas på. Och egentligen, vad spelar det för roll? Att se en annan människa och att känna sig behövd... i min värld är det inget som innebär att man inte också kan vara självständig. Livet är sällan svart och vitt. Det är ensamvarg och samtidigt sammanhang. Allt i en salig röra.
