2017....over and out!

Så har vi kommit till den sista dagen på 2017, de sista timmarna innan ett nytt år träder in. Det är någonting som är så förlösande med nyåret. Så förlåtande. Så välkomnande. Inga gamla "synder" behöver gnaga på oss, nej från och med nu kan vi lova att bli ännu bättre människor. Vi kan göra oss av med ett antal ovanor, börja med (eller åtminstone göra tappra försök till) en del nya nyttigheter och bara njuta av att nu..... NU är det liksom nystart! 
 
Jag brukar ha lite av samma känsla på hösten, runt skolstarten. Men inget slår nyåret. För mig handlar nyåret inte om party, festligheter, glitter och glamour. Det handlar inte om flådiga maträtter, gäster i långa rader eller rumlande på stan. Det har gjort det. Förr. Ett stort antal gånger till och med. Men jag vet inte om det är för att man nu är uppe i halvlek... eller vad det kan bero på, men jag tillbringar oftast helst nyåret i soffhörnet nu. När huset blivit tyst, alla ungdomar dragit ut på sitt, ja då är det jag, Jorik och soffhörnet som gäller. Det är en nybadad lekamen dagen till ära. En tekopp spetsad med lite rom. Min anteckningsbok. Och det är något märkligt med nyåret. För med stor sannolikhet, hur turbulent saker och ting än varit innan under året, så sitter jag på nyårsafton med både kropp och själ i harmoni. 
 
 
 
Nyåret är förhoppning. Förhoppning om att det som eventuellt var skit under 2017 nu är färdigbearbetat. Förhoppning om att det som varit bra kan finnas med även under 2018. Och när man under nyårsaftonens förmiddag lägger sig en stund på sin knarrande, gamla kökssoffa och tittar upp på taket av pelargoner.... ja då känns det helt okej. Livet. Och man tänker på att mycker mer än så här behöver det ju egentligen inte vara. Lite sinnesro. Lite förhoppning. Lite tillit till livet. Varför krånglar vi till det ibland? Varför tror vi så ofta att det måste till något mer, något annat, något .... ja vad? När vi egentligen har allting här hela tiden. 
 
 
 
Och trots att många begråter den gröna julen så känner jag själv att mina ögon mår bra av allt det gröna. Nu lever vi ju i ett avlångt land så många har nog snö så det räcker och blir över... men hos mig är det barmark som gäller. Och det gröna återkommer både i foton och mina handarbeten. Blev just klar med min kofta i 40-talsstil... med gröna inslag så klart! Mitt 2018 ska innehålla både mer stickande och mera grönt :)  May it be so!
 
 
 
Så vad hoppas jag mer att 2018 bär med sig? En torparkärrings enkla önskan är som följer:
-Mycket eldande i vedspisen.
-Härliga dagar, långa kvällar och lata morgnar i torpet.
-Mer #metoo där förändringar sker både på individ- och samhällsnivå.
-Kanske ett vedeldat badkar.
-Kanske ett till äppelträd.
-En önskan om ett bra odlingsår.
-Handarbete på längden och tvären. 
-Att få umgås med kärleksfulla människor och djur.
-Att valet 2018 på riktigt visar att vi lever i en demokrati där alla är välkomna och inkluderade.
-Att min skrivarkurs ska gå bra.
-Att jag får möjlighet att hjälpa till och vara till stöd om och när det behövs.
 
.......
Ja. Det finns säkert mycket mer att önska inför ett nytt år. Men jag nöjer mig där. Det sägs ju att den friska har många önskningar men den sjuke bara har en. Så i grund och botten vill jag lägga till att jag från mitt hjärta hoppas att jag och du och alla andra får känna oss friska under 2018. 
 
2017 har varit ett lite märkligt år. Kontrasternas år. Ett underbart år. Ett för jäkligt år. Ett fridens år. Ett kaosets år. Så. Låt 2018 bli ett år där vi alla får ro i själen, frid i sinnet och en sjujäkla lust till livet! 
 
Gott Slut 2017.
Välkommen 2018!
 
 
 

På förekommen anledning...

Att torparkärringen skulle få följare på blogg, facebook och instagram kunde jag aldrig ana när jag startade upp för drygt ett år sedan. Att familj och vänner läser har hela tiden känts väldigt bra eftersom det blir ett sätt för mig att göra min röst hörd när jag är i torpet, många kilometer från ära och redlighet. Vartefter tiden gått så har fler personer anslutit och det har gjort mig både förvånad och väldigt, väldigt glad! Att mina rader kan falla folk i smaken, när hela nätet svämmar över av så mycket fint och kul att läsa.... jaaa, det gör mig ödmjukt tacksam. Så TACK att just du tar dig tiden att följa en kärrings små och stora vedermödor. 
 
 
 
Med ett antal nya följare kommer så klart min nyfikenhet på vad det är som gör att just Du tycker om bloggen? Är det mina olika berättelser? Kanske en del foton som du tycker om? Någonstans känns det ändå som om jag varit lite otydlig... detta då jag på sista tiden fått ganska många följare som verkar fundera över livet lite annorlunda än vad jag gör. Nu menar jag inte att man måste tänka som en halvgalen torparkärring för att platsa här, självklart inte. Men på förekommen anledning vill Torparkärringen ändå förtydliga ett par saker.
 
Torparkärringens värderingar:
-Vilka vi än är och var än vi kommer ifrån på denna jord så är vi lika mycket värda.
-Om en medmänniska behöver en öppnad dörr, ett kärleksfullt ord, en hjälpande hand... ja då ger man det.
-Torparkärringen är tacksam att leva i ett land som människor flyr till istället för ifrån. 
-Ideologier som innebär att man kan håna, förtrycka, förfölja, hota, köra ut eller skada andra människor är grundläggande FEL och strider mot allt vi är som människor.
 
Om du känner att du delar samma värderingar och trivs med att läsa en blogg som har denna grundtanke: Underbart! Du är så hjärligt välkommen här. Om du däremot känner att... "njaee, det där med mänskliga rättigheter är nog inget för mig..." ja, då är du ändå välkommen att stanna kvar. Kanske kan vi ha dialog? Det finns uppenbarligen något här som du trots allt tycker om, och det är för mig det första steget till förändring. För ärligt talat, en vacker dag kan det vara du eller jag som behöver den hjälpande handen. 
 
 
 
 
 

Ljus i novembermörkret

Klockan är bara sen eftermiddag men här vid torpet är det mörkt som mitt i natten. Fotogenlampan i taket har tänts, likaså den i fönstret. Vid öppna spisen hänger också en som jag brukar ha som nattlampa. Jo, den här kärringen är nästan barnsligt mörkrädd! Oftast är jag inte rädd här vid torpet men sista dygnen här har varit annorlunda. Många besök, bilar, rop i skogen från skallgången. Jorik som brukar sova gott på sängen har markerat efter ljud hela dagen. Långa stunder har han velat sitta i fönstret för att ha koll på vår lilla väg. Nu när det är becksvart så kan han morra och gå till dörren. Jag flyger högt varje gång, lättskrämd som jag är. Jag vet inte om det där med "vakthund" lugnar direkt.... Nu har han i alla fall tuppat av, helt utmattad efter att ha agerat dörrvakt hela dagen. 


Efter allt ösregn igår var skogen så vacker idag på morgonen. Solen sken från en klarblå himmel. Ljuset var så mjukt och lent mot trädstammar, grenar och mossiga stenar. Jag tog många foton men raderade alla utom ett. Det är som att vissa saker helt enkelt inte går att fånga med kamera. De är bara gjorda för det mänskliga ögat. 


Idag har jag fått några småjobb gjorda utomhus: tömt vattentanken (igen!), riktat om slangen och rännan upptill så att den nu ska förbli tom över vintern. Så har jag tömt en vattentunna som jag har vid husknuten och istället satt en bit stuprör som får leda vattnet bort ut på gräset. Jag har hämtat ved. Kämpat en god stund med en jättelik konstruktion som ska bli lock till brunnen... den står lite dumt till på gräset och jag ville dra den åt sidan så att ingen olycka händer när den blir översnöad. Jag orkade rubba den en liten bit men gav upp. Det hade nog slutat i blodvite annars. Det är inte hela världen om den står kvar över vintern. Jag har också gått igenom förråden och packat in målarfärg etc i bilen för att ta till stan. Förra vintern fick jag mycket färg förstört pga kylan. Man lär sig något nytt varje år. Men annars har dagen gått i lugnets tecken. Jag har inte ens tagit fram stickningen och då kanske ni förstår HUR lugnt det varit! 


Jo, den enda "aktivitet" jag gjort är att tvätta håret. Det innebär: hämta vatten, värma vatten, tända en lykta så man överhuvud taget ser schampot, böja sig vackert dubbel och så skopa vatten för brinnande livet över håret ner i en bunke. Det skulle kunna vara nästan meditativt om det inte var för att man med stor sannolikhet har slut på vatten innan schampot är borta. Men men. Sedan sitter man med ryggen mot elden och någon timme senare är håret torrt. Liten annan tidsplanering än i stan. Men vem har bråttom?? Inte jag i alla fall.  


Den här dagen är också min sons minnesdag. 15 år sedan är det som han gick bort. Tiden är så märklig. En lång stund imorse mådde jag dåligt över att inte vara på hans grav idag och tända ljus. Det är första gången på alla dessa år som jag inte gör det. Jag funderade på att lämna torpet och köra alla milen till stan, men så tänkte jag på att det spelar ingen roll var vi tänder våra ljus! På kyrkogården eller på en sten i skogen... Det är tanken som räknas och vår inre kommunikation med de vi saknar. Och jag vet att det är flera som tänder ljus hos honom så att det är vackert där ikväll ❤


Här brinner mitt ljus för Josef. Det brinner också för alla andra som behöver lite värme och kärlek i en kall höstvärld.