Två år i gästrikeskogen!

Så är kärringen framme vid ännu en årsdag i torpet! Förra sommaren, då var det partaj vill jag lova. Eller kafferep kanske man ska kalla det, väldigt trevligt var det i alla fall. Gäster och tårta, och ett äppelträd planterades. I år är firandet lite mer stillsamt men inte mindre högtidligt för det. Jag har bestämt mig för att skapa minnen som varar på dessa årsdagar - äppelträdet Amorosa förra året och i år har jag och mor min nyss planterat vindruvor och fläder. Nu får man hålla tummarna att de trivs och frodas! Den här sommaren har ju gått till historien med sin värme och torka, ändå har några frön av zucchini verkligen blivit en mindre djungel. Bladen är så vackra och jag har redan skördat från plantorna men det är fullt av blommor och små minizucchiner kvar.



Jag har planterat rabarber som jag fått av min syster, byggt en dasskompost, städat förråd, fixat tvättrum och lite annat smått och gott. De senaste dagarna har jag haft lite känsla av höst och det blir nästan så att man gör en summering av sommaren... Vad har man gjort, sett, varit? Som vanligt har jag handarbetat varenda dag, så klart haha! I stan eller i torpet, stickningen hänger med, ja eller det som är aktuellt för stunden. Och även om jag inte varit synlig här på bloggen så postar jag foton och små betraktelser på Instagram varje dag. Det kan till exempel se ut så här:



Eller så här


Eller kanske så här 


Och just det, en resa till främmande land har jag också gjort i sommar! Mycket spännande och roligt då jag var bjuden på förlovningsfest långt borta. 




Där fanns marknader med de mest fantastiska hantverk, så klart fanns en hel del i min väska då jag kom hem. 


Sedan är det också så att min arbetssituation som krånglade till sig i våras nu äntligen fått en lösning, jag är så himla glad och tacksam för det! Tack! Inte bara nytt jobb, utan också en spännande skrivarkurs har jag kommit in på. Och som om det inte räckte så har jag skrivit frilansavtal med en tidning som vill köpa noveller av mig. Jag nyper mig i armen tio gånger om dagen! 



Mitt i allt detta så blir jag också väldigt rörd och glad när jag flera gånger i veckan får aviseringar om besökare här på bloggen eller på Torparkärringens Facebook, fastän jag inte gjort någon uppdatering. Det gör mig så himla glad ända in i hjärteroten att just du/ni går in för att titta om något nytt har skrivits, tack! Jag vet att ni är flera som inte har Instagram, så jag ska verkligen försöka få till det bättre med uppdatering av bloggen. Det är mest en teknisk fråga egentligen, av någon märklig anledning går det lättare att ladda foton till Instagram än till bloggen då jag är i torpet. Outgrundliga äro teknikens vägar. Just nu sover min mor och Jorik skafötters i sängen, vedspisen knastrar och ute är det mörkt som i orientnatten. Snart kan vi skriva september och det är inte utan att jag längtar... älskar hösten så mycket! 
 

Fjärilsmöte

Idag var jag med om ett annorlunda möte med en fjäril, det var faktiskt ganska fantastiskt. Jag hade lagt ut en filt på gräset, batteriradion spelade lämpligt nog "Here comes the sun" och det hela kändes som 70-talets somrar i Årsunda. Jag har svårt att bara sitta och glo i solen, är definitivt inte en solande människa som vändsteker, har mer en bonnabränna där myggbetten tävlar med den ojämna solsvedan. Men nu hade jag fått för mig att jag skulle koppla av, bli lite jordad, känna gräs under fötterna. När jag låg där och tittade upp på en klarblå himmel så kom en fjäril och satte sig på min arm. Inget konstigt i det, det kan ju hända ibland. Men den här lilla vännen stannade kvar i över 30 minuter! 


Den satt ömsom på min hand och min arm. När jag satte fram andra handen klättrade den över dit. Jag har aldrig varit med om maken. Jag gick över halva tomten för att visa min mamma, och fjärilen satt snällt kvar. Ibland tog den en flygtur runt oss och satte sig sedan på min utsträckta hand igen. Det hela kändes väldigt märkvärdigt, som en hälsning från naturen själv. Lite googlande har fått mig att lista ut att det nog var en gräsfjäril. 








Djurmöten kan definitivt få mig att känna ödmjukhet. I stan har jag "min" lilla ekorrfamilj som jag ofta möter. Och den mängd fjärilar som är här vid torpet nu, ja det är verkligen helt sanslöst. Så många sorter som jag inte vet namnet på. Och humlor finns också, hur många som helst! När man går förbi rallarrosorna så är det ett liv utan dess like av fjärilar och humlor. Känns bra! 

Igår och idag har vi jobbat med att städa uppfartsvägen som leder fram till stugan. När jag köpte torpet så fanns flera stora högar med ris där och jag har retat mig på dem många gånger. Men nu börjar man se förändring när vi städar undan. Inte helt klart ännu, cirka hälften kvar. Men jag har inte bråttom. Den ved som går att ta rätt på fyller nu vedboden. 
Före...
Och efter.... fast inte riktigt klart ännu.

Och nu är det åter kväll i stugan. Vi dricker te, pratar och bläddrar i Mandelmanns bok "Självhushållning på Djupadal" - ute skymmer det så sakteliga. God natt gästrikeskog ❤















Blommande juli

Jag vet inte om ni känner igen er, men jag fick ett stråk av melankoli idag och tänkte att snart är sommaren slut. I nästa ögonblick kom jag på att "men vänta nu, det är bara 1 juli. Hela högsommaren är framför oss". Den här konstiga men underbara sommaren som varat från 1 maj... ja vad ska man säga? Hjärnan har inte hängt med. Tänk så härligt att vi har ytterligare lång, lång sommar framför oss! 


Vid torpet breder sommarängen ut sig. 


Det är så vackert och minner om ens barndoms somrar. 


Ute på gården har jag gullvivor, prästkragar, blåklint, smörblommor, hundkex, midsommarblomster, blåklockor och många fler små vackra blomster. När jag kom hit idag var det som att kliva in i en filminspelning där alla små djur och blommor agerade bakgrund till något av Jane Austen. Humlor surrade, fjärilar i alla färger flög omkring, en liten groda hoppade fram vid lillstugan. Man bara väntade på att Mr Darcy skulle komma ridande 😊. Det går inte ens att beskriva den ro man får efter bara en kort stund här. 


Hela dagen har det fläktat bra, så myggor och andra flygfän har hållit sig på avstånd. Flitens lampa har lyst: gräset är klippt, trimmern har finputsat, ris har släpats till sågbocken och sågats upp till ved, vedboden städats och blommor planterats. Nu ska jag inte ta åt mig äran själv. Nej nej. Jag hade gärna suttit framför vedspisen och stickat hela dagen på min kära kofta Juni, men när man har sin snart 90-åriga pigga mor på besök är det bara att dra på sig arbetshandskarna och sätta på sig ett huckle och försöka hålla jämna steg haha. Svisch, svisch, hon far runt på ägorna än med en kratta, än med en spade eller såg i handen. "Men mamma, har du inte ont, det är ju bara en knapp månad sedan du nästan bröt armen?". "Nej tok heller" får man till svar. Och sedan, när vi ätit gulaschsoppa på burk värmd på vedspisen, med grovt bröd och stark ost, och skålar i lite snaps vid köksbordet medan vi pratar ett kärt ämne - karlar... Ja då säger morsan:

"Jaa, jag vet inte om man har så många beundrare nu för tiden. En och annan katt kommer väl och stryker sig mot benet"... haha. Allvarligt talat, jag är så tacksam och glad över de här pratstunderna med min mor, tack vare torpet!