Kära mor.....

Mors dag. Hela internet svämmas över av blombuketter, "Köp det här till mamma!", "Uppvakta din mamma", "Boka festmiddag till mor"! Det låter så fint och säkert blir de mammor som uppvaktas jätteglada. Men. 
 
Jag säger så här: Kära mor. Kära ni andra mödrar. Kära alla ni som blev aldrig blev mödrar, av eget val eller annan orsak. Kära ni som har en relation till någon som varit som en mor. Eller önskat att ni hade en relation till en mor. Kära ni som är ensamma idag. Ni som har huset fullt. Kära ni som tänker "Det är bara köpmännens dag". Ni som tänker "Klart vi ska fira mamma!". 
 
Så här på mors dag, anno 2017, vill jag säga Tack! Tack för smått. Tack för stort. Tack alla ni kvinnor och mammor som totalt skitit i kvinnokamp, ni som kämpat med vardagen, snoriga barn och mat på bordet. Tack också alla ni som ägnat ert liv åt kvinnokampen. Ni som försakat. Velat så mycket. Blivit missförstådda. Kallade diverse okvädesord. Klappade på huvudet av de som "vet bättre". Tack alla ni som orkade stå på er i er åsikt. Som orkade förändra.  Jo. Jag vet att det här kanske passar bättre en annan dag. Kanske på internationella kvinnodagen? Men vet ni vad? Det passar jättebra just idag! För vad vore vi utan våra mammor? Ingenting! Vi alla traskar omkring här och kan välja våra liv, tack vare våra mammor. Och då är det på sin plats att komma ihåg vissa saker. Som att....
 
 
Det fanns en tid för inte alltför länge sedan, då man inte hade vatten i kranen. Inget avlopp. Då man fick hämta x antal vattenhinkar per dygn i brunnen på gården. Sedan gå med slasken. Oändliga antal slaskhinkar. Jag har hört sägas att en vattenhink genererade 10 slaskhinkar. Om det stämmer vet jag inte. Men om det ens var en tiondel så var det nog. Att gå med hela familjens slask var inte en trevlig uppgift. Här pratar vi om generationsboende där samtliga behövde slå en drill på natten. Det var diskvatten och tvättvatten och pottan. Det blev en del slaskhinkar att springa ut med på morgonen. På bilden ser vi min mamma sitta med min äldsta syster. Början på 50-talet. Rören kommer inom kort att leda vatten och avlopp till och från huset! Vad tänker mamma på? En sak är säkert: För alla kvinnor blev det en stor skillnad i vardagen av att få vatten indraget i bostaden.   
 
Att inte ha vatten inne betydde att enklaste lilla bad/tvätt av exempelvis barnet innebar att värma vatten på vedspisen, sedan köra något som idag snarast skulle kallas raggartvätt... Det var inte tal om att stoppa ner barnet i ett badkar och låta vattnet spola hur länge som helst. På bilden: min mamma och min storebror, tidigt 50-tal. 
 
 
Men vi mammor/kvinnor har i alla tider jobbat! Om inte med det ena så med det andra. I många sysslor hjälptes män och kvinnor åt. Som i slåttern!  Foto från gården Ollas, mina anfäder, anno okänt. 
 
Älskar den här bilden på mamma. Vet inte när den är tagen men arbetsbyxorna är på. Antagligen sent 40-tal. Texten till fotot lyder: Värmland. Med på fotot är också min biologiska farmor Elna. Spana in mannen med bar rygg. Till och med utan information förstår man att det här är en karl som jobbar. Vi kan konstatera att det är före tiden för selfies, så folk var som de var..... :) 
 
 
Men... man inte bara jobbade.... man njöt av tillvaron också. Kaffe i trädgården. Kanske sju sortes kakor. Eller en kask. Varför får jag känslan av att det var så himla bra? Jag har ju egentligen ingen aning. Bara dessa svartvita foton som väcker min nyfikenhet. Längst till vänster min styvfarmor/tant Hilda. Vars kökshanddukar jag fortfarande använder och vårdar. 
 
Och slutligen: ett foto från trädgårdslandet. Ollas. Åter igen anno okänt. Min farbror Anders, som var gift med Hilda, odlade stora mängder jordgubbar. Jag vågar nog inte påstå att kvinnorna på bilden är i färd med att rensa landet.... nä, de är nog för tjusigt uppklädda för det. 
 
 
Så. Kvinnokraft förr. Kvinnokraft idag. Jobb och slit för brödfödan. Umgänge, glädje och även lite posering för fotografen. Förändring. Obotlig romantiker som jag är så kan jag inte hjälpa det....: jag älskar dessa gamla foton!  
 
Så. Mors dag 2017. Vi är här. Vi för vidare. Hoppas att vi tar tillvara på det som varit före, det som betytt något. Vi ser er styrka. Vi är också starka. Vi har olika utmaningar.... men kraften...den finns där!
 
Foto cred till min bror som scannat släktens alla album!
 

Vår i torpet!

Eftersom vi haft några riktigt härliga vårdagar i staden så tänkte jag igår att NU äntligen så åker jag en sväng till torpet! Passade bra eftersom jag också skulle uträtta ett ärende i torptrakten. Jag hann bara passera Uppsala så hamnade jag i en smärre snöstorm. Och en kort stund senare insåg jag att jag åkt hemifrån utan skor, endast iförd raggsockor och foppatofflor... Men sådana små bagateller får inte en torparkärring att tappa modet! Nej, nej, det ska till mer än så för att den här tanten ska hänga läpp. Snöstormen avstannade och väl framme vid torpet sken solen från en klarblå himmel. Vad gjorde det då att man fick pulsa fram sista biten i snö? I sina numer ganska hala och blöta foppatofflor? Nej då, ingenting! Bitvis var snön helt borta och man får välja att titta på de fläckarna istället helt enkelt. 

 
Vilken känsla att vara framme! Kylig luft men skogen bär redan spår av våren, svårt att tro i det här fram-och-tillbaka-vädret.
 
 
 
Bredvid trappan till stugan så hade vitsipporna börjat blomma.
 
 
 
Jag hade haft mina funderingar kring vedspisen, den har ju inte tänts sedan november så jag var beredd på att den skulle ryka in eller att det var ett fågelbo i skorstenen eller något liknande. Men elden tog sig på första försöket! Jag hade bara eldat lite papper först i rökgången och det räckte. Gud så glad jag blev! Det är en sådan speciell känsla att se elden ta sig, det är som att stugan blir bebodd helt plötsligt. Termometern i stugan visade på 10 grader men det kändes inte så kallt ändå. Sist jag var här, efter inbrottet, då var det så rått och kallt inne att det kändes skönare utomhus. Men temperaturen steg pö om pö och efter 5 timmar var det 19 grader inne. 
 
 
 
Jag hade egentligen inte tänkt göra någonting i torpet, utan bara elda, vila och laga lite mat. Ibland får alla självpåtagna "måsten" mig att bli handlingsförlamad. Alla påbörjade/ofärdiga projekt som står och lyser en i ögonen. Och viljan är så stor, viljan att fixa, att bli klar. Men ändå så är vissa saker svåra. Därför hade jag bestämt att bara ta det lugnt och njuta, och inte få panik över alla så kallade måsten. 
 
När jag kikade runt i trädgården, eller skogsbacken kanske man ska kalla den, så fick jag ändå lust att fixa vattentanken som jag samlar regnvatten i. Den behöver rengöras och bottenplattan som den står på har gett vika. Som tur var hade jag tre pallar från då jag köpte ved i höstas. Så jag ägnade ett par timmar åt att skura tanken och att försöka bygga upp en ny botten. Inte lätt då den gamla bottenplattan hade skruvats fast i stålgallret som omger tanken. När jag skulle hämta verktygslådan med hammare och diverse skruvmejslar så upptäckte jag att den var stulen. Jaha. Vattentanken får lämnas åt sitt öde tills nästa gång. Och om någon har ett tips på hur man får grundligt rent inuti en tank så säg gärna till. 
 
 
 
Det fick bli lite matlagning och vid det här laget var Jorik så trött att han somnade i värmen framför spisen. 
 
 
 
Efter maten röjde jag upp på tomten. Det har legat hur mycket gamla murkna stockar som helst och drällt här och var. I höstas var P och A snälla och kapade upp dem med motorsåg så de blev mer hanterbara och nu blev det slit och släp ett par timmar. Medan jag fixade och donade så kom den snöbyar varvat med solsken och hagelskurar. Märkligt väder. När jag hittade en gammal skottkärra gick det bättre att flytta stockarna. Min rygg gick nästan av men eftersom jag är envis som synden så hade jag bestämt att det SKA bli klart! Och nu är det jättefint. Jag ska glömma för stunden att jag har tre ställen till som det ligger stockar på haha. 
 
 
 
 
Så här tidigt på våren är det som att jag ser torpet på nytt, för första gången. Gräset som förut växte högt och snårigt överallt ligger nu gult och platt mot marken. Jag upptäcker nya saker hela tiden. Som det här, I husgrunden på baksidan, norrsidan av huset, hittade jag något som måste vara ett "kylskåp". I grunden finns ett litet skåp med en lucka framför. Kan inte tänka mig att det är något annat? Lite mysigt att tänka på att där kanske tidigare torpare ställt in sin mjölk eller vad det nu var. 
 
 
Och bredvid skåpet hittade jag en gammal såg instucken i husgrunden...den verkar inte ha sett dagens ljus på ett antal år. Jag älskar att hitta gamla saker! Känner mig som Pippi när hon var sakletare :D 
 
 
 
Och idag när vi vaknade Jorik och jag så sken solen in genom fönstren. Jag hade sovit som en stock, elden i spisen hade slocknat men det var ändå runt 15 grader inne. På med raggsockorna medan jag låg under täcket, svepte in mig i en filt och så tassa fram till spisen och få fyr. Sedan slå upp ytterdörren mot solsken och fågelkvitter! Det var en helt fantastisk morgon, en sådan där morgon när man är så nästan löjligt glad och lycklig att man går och småtrallar. Tepåsarna i skåpet hade möglat av vinterfukten men vad gjorde det, "allt finns i ett förmöget hus" som mamma brukar säga. Plockade fram snabbkaffet, grävde fram några skorpor ur en glasburk och gick ut för att sätta mig på bron. Medan jag fixade koppen och skorporna kom Jorik och knep en skorpa på två röda sekunder.
 
 
 
Hörrudu, se inte så oskyldig ut!
 
 
Jag fick kaffetåren till slut. Ett jättefint dygn i torpet är över för den här gången, nu är jag tillbaka i stan igen. Men snart, snart är jag tillbaka!