Advent!

Varje år i adventstid är det som om man kvicknar till... VA? Advent, nu???!! Samma visa varje gång, jag hänger inte med. Men när man väl fattat att jo, det är dags nu för nedräkning till jul, så blir jag så där nästan löjligt glad. Jag har alltid tyckt att julen och tiden innan är så himla mysig. Det behöver inte grejas i förbannelse, man kan göra det som känns bra och mysigt just här och nu. Eller ingenting. Framför allt är det känslan jag älskar... många fina minnen från när jag var liten, och hur man själv grejat medan barnen växt upp. Visst är julen barnens högtid men jag skulle vilja säga att den är till för alla som behöver ha det lite mjukt och lent kring hjärtat. För det är något med julen som gör att i alla fall jag har en glad förväntan i kroppen. Vad jag väntar på? Ingen aning, det är kääääänslan :D
 
Jag hade önskat att jag varit i torpet nu och kunde visa bilder på pepparkaksbak i vedspisen..... men jag är kvar i stan och lika bra är kanske det. Pepparkakorna blev väldigt knepiga i år fast jag hade en riktig ugn att baka i. Ena sonen sa att de smakar lite som knäckebröd... inte direkt pepparkakssmak....inte söta... men goda :D jag vet inte riktigt hur jag lyckades med det men men. Och väldigt fina blev de i alla fall när jag dekorerat dem med kristyr.
 
Lussekatter blev det också och de blev himla bra faktiskt. Jag har ett recept som jag klippt ur en tidning någon gång, minns inte vilken tyvärr. 
 
Medan jag bakade så hade jag min favoritdryck bredvid mig:
 
 
Och när man står där och kavlar och använder gamla pepparkaksmått som tagits fram oräkneliga gånger av mig och andra före mig, ja då funderar man över diverse saker, över stort och smått. Jag tänker på hur bra det känns att ta fram julgardiner som min mamma broderat en gång i tiden....35 små tomtenissar som dansar över en gardinkappa, och sedan ett par meter hålsöm på det. Tålamod gott folk, tålamod. Jag skulle behöva mer av den varan, kanske därför jag blir så imponerad av sådana projekt. Men framför allt är det känslan av att det är mamma som broderat som gör att det känns bra i magen att sätta upp den. 
 
Och upp på väggen åker också bonaden som jag fick av mamma i början av 80-talet. Tomtenissar som matar fåglar och förbereder paket. Så fin! Längst ner i högra hörnet har hon broderat "Mor -84" :) 
 
Och förutom att bli sentimental över ärvda gardiner/bonader/pepparkaksmått så är ju julen den tid på året då kärleken är i fokus. En liten enkel sökning på google på "love" och "christmas" resulterar i 305 miljoner träffar! 305 miljoner.....det är mycket kärlek det:) Och när jag står där med mina pepparkaksformar så kommer funderingarna om relationer och kärlek....
 
Vad är det som gör att jag just vid juletid tittar på ett oräkneligt antal filmer i genren Romantisk komedi / romantiskt drama? Det är "Ps I love you", "Monsunbröllop" och "The holiday". Det är "Amelie", "Dagboken" och "Stolthet och fördom". Och såklart framför allt... "Love actually" :) Och ett antal fler..... Välbalanserat med sista avsnitten av The Walking Dead. Och om jag inte ser filmen så har jag filmmusiken i öronen medan jag grejar med annat. Ja du milde. 
 
Man kan inte låta bli att undra när livet ska överraska med lite kärlek? Och eftersom advent är väntan så.... ja vi väntar väl då :) Och så blir det dags för första adventsljuset att tändas....
 
 
Tittar man på inredningsbloggar etc så ser man att det är vitt, vitt och mera vitt. Möjligtvis någon liten silverstjärna på pinne i ett fönster. Jag bryter nog mot varenda inredningsregel, om det nu finns någon sådan. Men till jul (och kanske annars också) tycker jag att det är underbart att ta fram sådant som är egentillverkat, det som jag eller andra suttit och knåpat med. Ja, det kanske blir lite brokigt. Det är inte direkt "less is more" utan snarare "more is more". Men en fördel med att göra så här är att man vet att man alltid kommer att vara inne vid något tillfälle. Kanske inte i år eller nästa, men garanterat längre fram. Det som är utskämt idag är högsta mode en annan gång. Och ärligt talat.... Vem bryr sig hahahah. Jag vill vara brokig! Jag vill vara 40-tal och sekelskifte och snickarglädje! Jag vill vara hemmatomte, trädgårdsodlare och djurägare. Jag vill vara kärlekskrank, realist och drömmare. Och inte minst vill jag vara Torparkärring!
 
 

För mycket av det goda kan vara underbart.....

Det mesta av snön har regnat bort i storstaden och novembermörkret är ett faktum igen. Medan många mår dåligt i höst- och vintermörkret känner jag att jag trivs! I november har familjen många både sorgliga och roliga dagar. Jag upplever att november är en månad då jag funderar mer än vanligt. Det är lugn och ro. Man behöver varken vara smal, solbränd eller rik som i juli :D Det är helt okej att lufsa runt i sjaviga kläder. Vara lite grottmänniska. Drömma drömmar som kanske är orealistiska men ändå.....klart man ska drömma!
 
När jag är i torpet och vaknar på morgnarna så känner jag mig för det mesta så galet tillfreds. Sätter mig på sängkanten och drar på raggsockorna. Sedan smyga fram till vedspisen som fortfarande har glöd, lägga in ved. Snabbt tillbaka till sängen och krypa ner. Ligga i sängen och först titta ut genom det stora fönstret och sedan låta blicken vila på himlen genom det lilla. 
 
 
Ligga och fundera på vad dagen ska innehålla. Och sedan upp ur sängen, svepa in mig i en stor ullfilt, på med ett par skor och öppna dörren åt Jorik som kastar sig ut i snön med en djupdykning. 
 
 
Sedan kan man sitta framför elden med en kopp te och fundera på alla galna projekt man vill göra. Till sommaren. Eller om 10 år. Eller kanske aldrig. Men man kan fantisera, tillåta sig att drömma galna drömmar. För ett par helger sedan rev jag ut våningssängen från kammaren. Jag kunde ta tillvara på allt material och inga brädor gick sönder. Bland annat fanns en stålram som var sängbotten som jag ställde ut i lillstugan. Började så klart fundera på vad jag kan använda den till och efter diverse letande på google photos och Pinterest så hittade jag det här.... det vore nåt hihi.
 
Eller varför inte en utedusch eller ett vedeldat badkar i det fria?
 
 
 
 
Fixa el med hjälp av solpaneler.....
 
 
Tömma brunnen och hoppas att det går att få bra vatten där så småningom... 
 
Ja idéerna är många och ju mer man hittar inspiration på nätet så inser jag att jag nog aldrig kommer att bli klar med torpet. Det kommer nog att dyka upp olika projekt hela tiden. Jag får hoppas att det inte är som när jag handarbetar bara...att man har 150 UFOs liggandes. Nej, nu pratar vi inte himlafenomen utan "unfinished objects" hahaha! Men men, vad spelar det för roll om jag bor i ett plockepinn, ett bygge som är i konstant skapande. Det är jag som bor där och det kan fattas hur mycket målarfärg, skåpdörrar och bänkskivor som helst..... vem bryr sig?! Nej man ska njuta här och nu, fixa det som känns kul och med tiden så är det nog lite mer klart. Lite som ett 5000-bitars pussel:) 
 
Och medan jag funderar så tar Jorik en tupplur.... visserligen på en korgstol i stan, men han drömmer nog också om stigen vid torpet :)
 
 
 
Matte, ska vi inte åka till torpet snart?!
 
 
Och såklart tänker han på torpet nu...vem som helst kan ju se att han ler vid blotta tanken <3 
 
Så...i väntan på nytt besök i torpet så får Jorik och jag nöja oss med skogspromenader nära stan, drömma om kommande projekt och njuta av att nu är det snart julpyssel på gång! Så härligt <3 Och dessutom får vi tänka på att man aldrig kan ha för mycket drömmar! 
 
 
*Citatet i rubriken kommer från Mae West. 
*Idébilder från Pinterest.

Årsdagar i glädje och sorg

Alla människor har nog dagar på året som betyder extra mycket av olika anledningar. Det kan vara födelsedagar eller bröllopsdagar. Firanden av olika slag. Dagar man minns lite extra. Kanske när man flyttade in i sin bostad. När man träffade sin partner. Årsdag då man slutade dricka/knapra piller/äta kolhydrater. För det mesta verkar de där dagarna vara sammankopplade med något trevligt och bra, vi firar och minns. Har kul. Sedan har vi de där andra dagarna vi minns. Årsdagar som vi gärna klarat oss utan. Årsdagar som vi i vårt "gamla" liv aldrig trodde att vi en dag skulle behöva uppleva.
 
De där årsdagarna som de första åren känns som en kniv i bröstet för att sedan långsamt förvandlas till ett vemod, men också glädje. Ibland kommer ett gapflabb, ett minne, något vackert. Något fint. Men oftast, oftast är det vemod. Vemod och saknad. Och tankar om hur livet kunde ha blivit. Idag är det 14 år sedan min äldsta son gick bort. 12 november 2002, då årets första snö kom, så vandrade min Josef vidare, 11 år gammal.
 
Tiden som följde är svår att beskriva. Avgrundsdjup. Närhet med familjen. Smärta. Galenskap. Galghumor för överlevnad. Förvirring. Förtvivlan. Och samtidigt... samtidigt fortsatte livet. På något märkligt sätt. Vad hade man för val?
 
Det som följer är utdrag från mina dagboksanteckningar och brev/mejl jag skrivit. Det är första gången jag känt att jag kan öppna upp de här texterna, det har varit för smärtsamt förut. 
 
Känslor av ilska, saknad och oförmåga att förstå: 
"Känner en saknad över Josef.... en känsla som dyker över mig som en hök flera gånger om dagen. Blir olustig i kropp och själ. Försöker fatta. Försöker skita i att fatta. Försöker.... vet fan inte vad jag försöker". 
 
Stunder av en önskan att förstå...begripa vad som hänt:
"Jag är så övertygad om att allt har en mening, inget sker av en slump. Det som är svårt är ju bara att i den akuta kris och sorg man befinner sig i då ens barn går bort, kunna tänka på att det finns ett sammanhang. Man kan inte se det när man står mitt i allt. Det som gjort att jag på något sätt lyckats behålla förnuftet efter det som hänt är min starka tro/vetskap om hur allt är. Döden är ju inte slutet utan tvärtom början på något nytt".
 
"Jag kan också känna att man fått ett vidare perspektiv av livet och förstår att döden bara är ett ord, en passage till något annat lika levande".
 
"Vi lever alla i olika verkligheter".
 
Och sedan...tillbaka ner i avgrunden igen:
 
"Själv har jag som en ekande tomhet inom mig idag. Oförmögen att känna, när jag försöker våga mig på att känna efter så hisnar det för ögonen. Definitivt... Att tänka framåt går inte, det blir ett ögonblick i taget. Minnen... Klarar knappt av minnena heller, fastän de är det enda jag har nu. Minnena gör mig lika knäsvag. Allt känns som en livstid sedan, alla fina minnen, så långt borta redan.Ibland kommer de stormande eller smygande av sig själv, minnena. Då går det inte att värja sig. Då är det den 12 november igen, som om det vore fem minuter sedan. Ser hans glada ansikte. Ser allt. Allt. Som en film som långsamt spelas upp. Hjärtmassage. Snälla du vakna upp! Och sjukvårdspersonalens 'Tyvärr.. det finns inget mer att göra'. Jag har ingen overklighetskänsla längre, snarare tvärtom. En molande, värkande vetskap om att det är verkligt och så sant det kan bli. Min fina, glada unge är borta". 
 
En tid senare....ny anteckning:
"Vaknar och känner en ovanlig känsla, vad är det? Går runt, gör frukost åt barnen, kör en maskin tvätt. Så kommer jag på det.... Det är ett lugn över mig idag, en slags känsla av frid och ro och stillhet som jag är så ovan med att jag först inte kände igen. Tillfälligt borta är värken i bröstet, svårigheterna att andas, känslan av ett bankande hjärta. Istället är allt så tyst och skönt, både runt mig och inuti mig. Var det så här jag mådde förut, före...? Nej, jag tror inte det. Jag har ju fortfarande vetskapen om vad som hänt, det kan aldrig bli detsamma igen. Men lugnet, det underbara lugnet som känns i hela kroppen. Tack, o tack att jag får veta djupt inom mig att jag kan känna ett lugn igen, även om det kanske inte varar så länge innan jag dyker igen. Men nu är nu och jag njuter. Jag vilar. Jag känner närhet. Till Josef. Till livet, Till... ja allting".  
 
Josefs grav är hjärtat till vänster om stora stenen i mitten av bilden. Samtliga foton tagna idag, 12 november, på Sankt Botvids begravningsplats. 
 
Finaste Josef. Och fina alla andra barn, stora som små som lämnat oss för tidigt. Ni fattas oss. 
 
I am not this hair.
I am not this skin.
I am the soul that lives within.
-Rumi