Torparkärringen får finbesök!

Några riktigt härliga dagar på torpet har passerat. Dagar fyllda med målning av köket i storstugan, bambujalusier har satts upp i ena fönstret, gardinstång satts upp, brunnen har tömts igen, gräsklippparen och trimmern har gått varma. Det har lagats mat (nåväl, om sanningen ska fram så har vi värmt soppa på glaskonserv och köpt pizza...), det har handlats en hel del till torpets matförråd, det har skurats golv, dammats och fejats. Det har städats, organiserats och donats. Vadan detta? Jaaa, först och främst har torparkärringen fått njuta av att "dotra mi" ville vara en hel helg i torpet. Hon har jobbat hårt och fixat, hjälpt mig så mycket. Hon skulle ha stannat en natt men ville sedan stanna en till för att det var roligt... då blir ett mammahjärta varmt! Så vi har grejat tillsammans och på kvällarna suttit och spelat kort, sjungit oss hesa till diverse härlig musik och kört en och annan pinsam dansmove. MEN..... att arbetsbyxorna åkte på berodde även så klart på att torparkärringen väntade finbesök. Och inte vilket besök som helst! Nej, jag inväntade tre generationer kvinnor som traskat runt på torpet lång tid innan jag ens satt min fot där. 
 
 
När jag köpte torpet fick jag ta över en gammal pärm med mycket spännande papper. De där papperen har jag lusläst flera gånger om vid det här laget. Bland annat fanns där en mejladress till en tidigare ägare. Alltså inte de jag köpte av utan ännu tidigare ägare. Jag visste att torpet tidigare varit i en och samma familjs ägo ända sedan slutet av 1800-talet. Sagt och gjort, jag mejlade till denna adress och hoppades att kontot skulle finnas kvar. Och det gjorde det! Jag fick svar av E och vi har mejlat sporadisk sedan i höstas. E har tillbringat mycket tid på torpet, ännu mer tid har hennes mamma M varit där. M är 30-talist och har mycket intressant att berätta om torpet hade jag förstått via mejl från E. Efter det att jag och E fått kontakt "brevledes" har jag förstått att hennes mamma M också börjat följa torparkärringens blogg! Det gjorde mig så klart väldigt glad. Och så blev det bestämt att de skulle komma på lite kaffe. Tre generationer kvinnor. Mormor M, dotter E och barnbarn A! Nog kändes det lite pirrigt, jag ville så gärna att de skulle se att jag vill ta väl hand om stugan. 
 
Och jag kan säga, att den här fikastunden redan kvalat in som en av de trevligaste jag haft! Jag ångrar att jag inte hade anteckningsblock och kunde skriva ner allt intressant som berättades runt kaffebordet och på husesynen runt torpet. Det blev väldigt verkligt helt plötsligt att mitt torp, som tidigare varit fäbod, haft människor omkring sig sommartid som vallat kor och som hässjat hö. Som haft rummet innanför köket till "mjölkrum", där man tog hand om kornas mjölk och gjorde ost mm. Att det funnits en dold dörr från hallen in i mjölkrummet, en dörr som så att säga smälte in i väggen. Jag fick veta att det från början varit en öppen spis i stugan, och att det sedan en period sattes in en vedspis men att den togs bort då man ville återställa stugan i ursprungligt skick. Jag fick en del foton från 80-talet, där man kunde se att det funnits gärdsgård på baksidan, en högt rött staket mellan dasset och lillstugan och vackra rosenbuskar och planteringar. Men absolut höjdpunkt var detta foto som jag fick i gåva, med vacker ram. Här är torpet, anno okänt men vi kan konstarera att det är mycket länge sedan. På fotot syns M´s två fastrar. Jag minns att den ena hette Hildur. Här står de och lutar sig mot staketet som satts upp för att hindra djuren från att smita ut. Bakom dem syns ytterdörren. Samma dörr som jag stängde och låste när jag för ett par timmar sedan åkte tillbaka till stan. Mäktigt!
 
Det är lite lustigt, gardinerna som syns i stugan fick mig att hajja till. Senast igår när jag och dottern fixade vid fönstren så funderade vi på vilka gardiner vi ska sätta upp. Jag är ingen spetsmänniska. Men så sade jag att "kanske en skir spetsgardin skulle bli fint, hade de inte det förr?". Och så får jag det här fotot i handen. Med spetsgardin. Ja min je. Så klart blir det till att köpa spetsgardin, något annat går ju inte! 
 
Om man kikar in i hallen så ser man den dolda dörren rakt fram. Den syns inte idag utan det är hel vägg där. Till höger kan man se en skymt av stenmuren som än idag finns kvar. (Nu ska jag inte skriva om att det setts huggorm på den stenmuren förr om åren..... det har jag bestämt att glömma bort). 
 
Ja, det finns mycket att skriva om det som vi pratade om idag, med det får komma pö om pö tror jag. Här kommer dagsfärska foton från torpet. Det är alltså samma stuga som på det svartvita fotot,men för ett antal år sedan har panel satts på stugan så därför skiljer sig fasaden lite åt. 
 
Och här är lillstugan, som byggts av E´s pappa och bror. 
 
 
 
Jag är så himla tacksam för idag. Tack snälla ni för att att ni kom och hälsade på, det gjorde mig riktigt glad! 
 
Och det är också så att jag hade fler gäster idag, med runt kaffebordet var också min bror T, det är han som tagit de här fotona. Också B var med på kaffe, hon är torpargranne kan man säga. Verkligt mysig helg, massor av inspiration har jag fått. Tack! 

Självkänsla, spontanitet och lite plankor....

Det där med självkänsla är ett spännande kapitel. Eller, egentligen handlar det nog inte om självkänsla utan om ens egenheter. Det är märkligt det där, hur man kan göra vissa saker som man efteråt insett att "där, ja där krävdes det faktiskt lite mod". Man var modig! Och ibland, eller som i mitt fall, allra oftast.... ja då är det så att man är ett vanedjur som helst vill ha det likadant hela tiden. Man behöver inga äventyr. Inga bergsbestigningar, inget drama i relation till sina närmaste, inga katastrofer eller något sökande efter spänning. Att kunna vara "tråkig"...och dessutom gilla det (!) gud så skönt det är! 
 
 
 
Sedan har vi det där med spontanitet. Om jag ska vara helt ärlig, hur mycket jag än gräver så finns inte mycket spontanitet i mig har jag insett. Det är lite trist inser jag. Människor som är spontana verkar ha det så härligt! Rätt vad det är så sitter man (de) på ett flygplan någonstans. Eller plötsligt har man en ny kärlek, ny bostad eller kanske bara har gjort den där bergsbestigningen. Utan att komma ihåg packning ;) Medan jag själv tycker att det är jätteskönt att kunna parkera i samma gamla parkeringsficka när jag åker till centrum. Om något till synes spontant händer i mitt liv så har det föregåtts av timmar och åter timmar av googlande: "Jaha, du vill åka till Irland? Jag hjälper till!" Googla flyg. Googla buss/tåg/transport från flygplatsen till Dublin. Googla pris. Googla tidtabell. Googla hur man köper biljetten. Googla vandrarhem. Googla hur man betalar vandrarhemmet. Googla hur långt det är från bussen till vandrarhemmet.. Och så där fortsätter jag. Timme ut och timme in om jag snöat in på ett ämne. Ja, jag vet. Jag är nog inte riktigt klok. Men min mani av att få förbereda mig inför saker, att ha ramar och kontroll... i det hittar jag en trygghet som är viktig för mig. Dessutom, i kombination med livlig fantasi så känns det ofta som om jag redan rest jorden runt. Flera gånger om till och med. Jag tror faktiskt att jag kan redogöra i detalj för väldigt många saker och platser som jag aldrig upplevt, bara genom att ha läst om det. Ibland tänker jag att det är patetiskt. Och ibland tänker jag att patetiskt eller ej, det blir i alla fall väldigt billigt resande!!
 
 
Och hur kom jag nu in på de här filosofiska funderingarna?? Jo, det var så himla "enkelt" att den här torparkärringen skulle köpa sig lite plankor. Eller brädor, reglar, råplan....ni kan kalla det lite vad ni vill, för det gör jag. Jag hade en fin lista på vad som skulle inhandlas: råplan 45x95. 5 st på 2 meter. 11 st på 70 cm. Det låter väl lätt? Det är ju bara att åka till ett byggvaruhus och börja klättra och plocka åt sig? Men den här kärringen fungerar ju inte riktigt så som ni kanske förstått. Åtskilliga timmar (vad skönt det hade varit att skriva minuter här nu... slösar jag bort mitt liv??) har gått åt till att hitta en firma som har virket, som kan kapa det i rätt längder (dubbelkoll med kundtjänst), som har bra pris, som jag hittar till, som.....ja. Ni förstår. 
 
Jag hittade firman! Åkte dit. SÅ KLART var bilen förberedd genom att jag sänkt sätena och gjort stort bagageutrymme, vad trodde ni?! :) Då säger karln i bygglagret: "Näää, vi kapar inga brädor. Vi kapar bara bänkskivor. Och dessutom är alla på lunch". En normal människa hade här svarat: "Jaså, men jag kapar väl själv då.... inga problem". Men nu är ju saker och ting inte riktigt lika lätt för mig inser jag. Tänk att man ska bli 50 plus och fortfarande upptäcka nya sidor hos sig själv. Nåväl. Den där karln visade sig vara en riktig snäll människa, förutom att han även tydligen var butikschef. Och jag tycker om snälla människor. Han såg till att jag fick hjälp att hämta alla brädor, de blev kapade i rätt längd (förlåt, du som skulle på lunch och fick handsåga alla mina brädor med uppkavlade skjortärmar). Som om det inte var nog, så behövde jag inte betala för sågningen! Vet ni, änglar finns! Så nu ligger de där jädrans plankorna i bilen, redo att tas till torpet och så småningom bli ett lock till brunnen. 
 
 
Och efter att ha klarat av det där inköpet kände jag mig nästan barnsligt lycklig. På med radion, sjunga för full hals med Svensk pop. Tänkte att "Jaa, nästa gång kommer jag att klara av att plocka brädor och såga själv!". Köpte träolja. Köpte myggnät att hänga över sängen i torpet. Köpte målarfärg till väggen då den gamla blivit förstörd i vintras. Köpte träskruv, mycket ordentligt 5x80, 100 st i kartong, försänkt. 
 
Och jag har tänkt på, att det som är en bagatell för en person kan vara en bergsbestigning för en annan. Jag kan sticka koftor i komplicerade mönster. Hålla koll på 10 olika färger och ha 5-6 olika garn runt fingret när jag mönsterstickar. Det kanske någon annan tycker är en bergsbestigning? Att vara en orolig själ i en trygg kropp...eller var det tvärtom? Hur som helst så är det livet :) 
 
Foton:
1) Blomma på promenad med Jorik.
2) Solnedgång över Stockholm. Inget filter. Jag vet. Svårt att tro men så är det. Vattnet ser ut som mjukglass. Eller lava. Eller dimma. Så är vårt vackra land!
3) Plankor, aka ett blivande brunnslock!
 
 

En helt enkelt perfekt midsommarhelg!

Gårdagen bjöd på så mycket bra saker! Solsken, opretentiöst umgänge med bra människor och många skratt. Jobb, svett och myggbett (en summering som nyss gjordes i spegel.... konstaterade att jag har 78 mygg- och knottbett...och då pratar vi bara ansikte och hals!). Okej, betten hamnar inte på listan över bra saker.... Men det hade kunnat vara värre! Det kan det oftast vara. Och när pannan och kinderna känns som en knölig, tuvig skogsglänta...det kanske ändå passar en torparkärring? Tack och lov att det finns salubrin och tea tree oil. Smörjer mig en gång i kvarten och kan konstatera: jag är inte längre ilsket röd med känslan av igenmurat öga. Nu går det hela i blandade rosa/röda toner. Ja ja, det är midsommar bara en gång om året. Gårdagen bestod även av jättegod mat, ett okänt antal snapsar och kortspel. Det bestod också av rensning av brunn, grillning och snickrande. Kan ärligt talat inte minnas när jag sist hade en sådan trevlig och fin midsommar!

När jag bestämde mig för att köpa torpet hade jag ingen aning om att det fanns en brunn här. Det fick jag veta i förbigående då vi skrev papper. Har fått höra från flera håll att vattnet i brunnen är otjänligt och varit så under lång tid. Men sedan har jag också fått höra att det är en rejäl brunn och att det inte är något fel. Det enda vettiga att göra är således att ta reda på fakta! Igår tömdes brunnen på vatten, löv, lera och gamla brädor. Ett svettigt jobb fastän brunnen inte är så djup. 

Först hinkade vi upp ett hundratal liter vatten, ju längre ner på botten vi kom så var doften av vattnet inte rosenknopp kan jag säga. Sedan satte vi ner en stege, klättrade ner och rengjorde botten av brunnen. Det gamla locket måste ha fallit i bitar för det fanns många murkna brädor där nere. Allt togs ut. Medan vi åt midsommarlunch hade brunnen fyllts med någon decimeter vatten.. Bådar gott! Vi skopade ur igen och fortsatte arbetet. För att visa på hur det såg ut innan....


Brunnen väl dold under en gigantisk gran, med ett provisoriskt lock ovanpå.

Min nyinköpta trimmer kom väl till pass, gjorde en väg ner till brunnen och rensade även stora delar av allt gräs som växer in mot gården. 


Kontentan av det hela är att brunnen nu är tömd och imorse då vi tittade hade den fyllts med flera decimeter vatten igen. Vi kunde inte känna någon odör men vattnet var inte helt klart. Det kan bero på att jag inte hade rätta snitsen på hinken så att det kom upp lite sand/ jord från botten igen. Jag ska hinka ur en gång till, sedan ta vattenprover och skicka till lab. Så spännande!

Och tänk, när man tittar på den här gamla underbara brunnen, med vildhallon som växer vid kanten... man känner oerhörd respekt för de som byggde förr. Mitt i skogen, stenbumlingar som måste väga hur många kilo som helst... Kännedom om var en vattenåder finns... Jaa. Respekt! 


Fortsättning följer, ska bli så roligt att se om vi får igång brunnen igen. 

Ha en fin fortsättning på midsommarhelgen! 




Skriv inläggstext