Dagens kopp 793
Visst är det härligt att man kan må så bra av och bli så kär i till synes obetydliga saker? Ja, som lagom tjocka skivor av gammaldags smörgåsgurka, nyfilade fötter, ett handskrivet brev. En tygklädd kartong, att vara barfota i foppatofflor i mars, pelargonen som har knopp. Ibland verkar det nästan som att vi blir blinda för det vi har nära oss och istället letar långt borta, vi gör det omöjligt, eller i alla fall svårare, att landa. Att bara se omkring oss. Skitiga fönsterrutor i skarpt vårljus, är man helt galen om man tycker att de också är vackra på något vis? De visar ju på liv, att det virvlat runt mikroskopiska partiklar som fastnat genom månaderna, och se där, ett nosavtryck av ens kärlek. Om det skitiga fönstret hade varit från 1800-talet, ja då skulle man högaktningsfullt aktat sig för att göra rent det, man skulle ha funderat över vems nos det där var och vems finger som dragit ett litet streck på rutan. Hur gammal ska skit egentligen vara för att anses rumsren? Är det finare med 200 år gammal skit än den som är sex månader? Men hur hamnade vi bland skitiga fönsterrutor? Outgrundliga äro kärringens vägar. Sannolikt är det brefkortets fel, det som fröken Emma Johansson i Fritsla fick på namnsdagen 1908. Titta bara på målningen på förstukvisten eller på kjolens breda fåll! Korgen på armen är fylld av bröd och nedtill står det Floda, kan det vara den dräkten månntro? Ja förstukvisten ledde in på vidare funderingar och det är skönt att låta tankarna segla bort bland kurbits när morgontidningens alla artiklar bara kretsar kring ett visst aktuellt ämne. Kanske är det därför det är roligare att tänka till och med på skitiga fönsterrutor? 😄
⚘⚘⚘
#dagenskopp