Dagens kopp 770
Krysantemum Anastasia, hur vackert låter inte det? Som böljande kjolar ur ett 1700-talsdrama. Den här märkliga vintern har torghandlaren inte slagit igen som han brukar, nej det prunkar mer än någonsin. Bredvid vinterns barrväxter finns långa rader av snittblommor som om det vore april. Så klart stannar man, tar in all färgprakt. Funderar. Och så blomgubben som säger "Hur står det till, det var ett tag sedan? Vad kan jag bjuda på idag?" Och det är inte fråga om att bjuda, det är vardaglig trevlighet. Vänlighet. Blomgubben är en av dessa personer som man känner och inte känner. Som man levt ett parallellt liv med. Blommor till livets alla upp- och nedgångar har han levererat under decennier. Skolavslutningar, födelsedagar, begravningar, studenter, det helgfina, balkongen, torpet. Man tittar, behöver inte fundera länge, de vackra vita får följa med hem. Krysantemum Anastasia. Så vackra och hållbara, oföränderliga. Efter några veckor när de fortfarande är lika fina kommer man att fundera när det egentligen var man köpte dem. I fantasin ser man ett blomsterhav vid torpet, krysantemum i böljande regnbågar över slänterna. En hand, sax, en korg. Ser man inte också en flik av en folkdräktskjol? På vedspisen står visst kokkaffet klart, det är bara att ta för sig när det klarnat. Första koppen åker tillbaka i pannan, sedan är det klart. Tant Hildas porslin står på mormors duk, buketten ordnas. Det är skönt att börja morgonen i gästrikeskogen, även om det så bara är i fantasin.
#dagenskopp