Dagens kopp 750


Jag har alltid sagt att när jag blir pensionär ska jag varva boende mellan en liten sekelskiftesetta under takåsarna i stan och torpet i gästrikeskogen. Att det sannolikt inte kommer att finnas sådana hyresrätter kvar i stan då bortser vi från genom lite hederlig förträngning. Nej, jag ska vara där i min lilla lägenhet med djupa fönstersmygar, se ut på balkongen där pelargonerna väller över svarta gjutjärnsräcken mot en lummig innergård. Raggsockorna är på för golvet är kallt, men vad gör det när man kan tända i sin egen kakelugn. Nere på hörnan ligger kvartesbutiken där man är du och tjena med gubben som stått där och sålt i minst 40 år. Det han inte vet om kvarteret är inte värt att veta. En bit bort ligger parken där Jorik skraltigt skuttar runt, gammelgubbe som han blivit. När man fått nog av stadsliv sätter man sig på tåget mot Gävle, ja bil behövs inte för det kommer ju att finnas borrad brunn och solpaneler i torpet så klart så inget behöver släpas med. Men. Vi har ju det där lilla men'et. I den där lilla ettan som är i storlek som fickan på min nuvarande klänning, hur ska man få plats med alla sina måbragrejer? Jag menar, livet utan de små lådorna med samlade saker blir helt enkelt inte bra. Säg vem som inte vill ha sin samling av kantband i sin närhet? Eller gamla trådrullar, brefkort, penslar och tekoppar? Man vill ju kunna öppna farbror Anders höga skåp och välja och vraka bland små tygklädda lådor där man har livets terapi. Ja, för hur ska man annars kunna ha förnuftet i behåll menar jag? De där lådornas viktiga syfte har bara de sista veckorna påvisat sin betydelse så de väljs inte bort. Häromdagen blev doktorns besked "Kris- akut stressreaktion" samt sjukskrivning februari ut, så det gäller att hålla hårt i sina måbralådor. Nu ska kantband och tråd få vara med och fullända det sista på bonaden, men först 10 minuter i ryggläge på kökssoffan, blundades med vemodig kulning i hörlurarna. Så vackert att hela kroppen kommer i vila.
#dagenskopp 

Kommentera här: