Dagens kopp 921
När det närmar sig målgång på något projekt blir man mer och mer otålig likt en liten unge. I tre dagar har man känt att man är klar, med tillägget "jag ska bara...". Bara fästa trådar, bara förstärka knapphålen, bara sy i knapparna. I sin iver att bli färdig tänker man inte ens klart utan börjar sy på bandet som döljer klippkanten innan man ens pressat koftan, och det är inte så smart alls när man stickar med lite ojämn fasthet som jag gör. Bandet gör att det kan bli stumt och inte går att pressa slätt och fint. Jag vet inte hur andra gör, men jag brukar pressa först, sedan sy på bandet. Men visst får man en försmak av hur det kommer att bli? Knapparna hittades i en liten butik i stan igår, tyckte om dem direkt. Som små stjärnor, eller kanske små blommor. Att de skulle vara ljusa och enkla visste jag, för mönstret på koftan är så fint och ska få vara i blickpunkten. Idag blir nog koftan helt klar! Jag ska bara... först berätta om Gum-Greta, som jag tidigare presenterat för er. Hon dog 1889 och hade då stickat strumpor och huvor åt Ovansjöborna under en längre tid, då man fortfarande var nybörjare i konsten att sticka. Gum-Greta hade lärt sig att sticka av modern Martha född 1763, och kanske var det Martha som såg till att socknen fick sina första stickade plagg. I bouppteckningar från slutet av 1700-talet har man hittat upptaget 5 stickade tröjor. Det är nog inte en alltför vild gissning att tänka på hur stolta bärarna av det stickade måste ha känt sig när de stoltserade med nymodigheten stickad tröja. Och stoltheten har vi ärvt, när vi rak i ryggen tar på oss våra handgjorda mästerverk.
🌳🌲🏡👵🌲🌳
#dagenskopp #ovansjöboken #sommarkoftan2020