Dagens kopp 623
Med stigande ålder kommer nya insikter, som att de som står en nära betyder mer och mer. När man var yngre prioriterade livet sig självt, det var fullt upp, varken på toppar eller i dalgångar gav man sig tid att särskilt mycket fundera på det. Kanske är det ett ålderstecken tydligt som något att rötterna blir allt viktigare, att man kan bli tårögd av att se ett gammalt familjefoto eller en film i tvivelaktig kvalitet. Och att morsan finns kvar, 90 fyllda, det är inte alla förunnat, det vet jag. Det här med släktforskning och filmkurs, ja det gör något med en. Känslorna är ömsom på skinnet och ömsom lite överallt. Man känner en stark ömhet för livet, tänk att vi alla som på något vis kommit att tillhöra det vi kallar Familj, Släkt och Närstående har varandra. Och när man börjar gräva i sin forskning känner man att Hallå där, jag är inte klar! Ingen får försvinna! Det finns fortfarande så mycket att säga, förklara, berätta, delge varann. Tanken på att man en dag med naturens självklarhet ska bli färre i de äldre leden, det vill man inte tänka på. Men livet har sin gång, och istället fylls de yngre leden på allt eftersom. Men vad är detta, död och elände på morgonkvisten? Kanske någon känner så, det är helt okej. Men för kärringen är det en liten stilla, naturlig sammanfattning av läget. Och även en hyllning, hur högtravande och stolpigt ordvalet än kan verka. Ja det är en hyllning till familje-, släkt- och vänskapsband. Till att vara del av varandras liv på olika vis. Vi är inte ensamma öar, nej vi är en kontinent!
🌳🏡🌳
#dagenskopp #släktforskning