Dagens kopp 668
Det där med smeknamn är roligt, de kan bli så vedertagna att man till slut inte minns det riktiga namnet. Exempelvis tror nog Jorik att han säkerligen heter Grabben, för det är det han får höra dagarna i ända. Minns mitt eget upprop i klass 1, vi talar nu Berga skola i början på 70-talet. När fröken hade upprop räckte barnen i klass 1-2 (ja så få barn var det att man buntades ihop i samma klass) så ordentligt upp handen, ja det vill säga tills hon kom till lillkärringen. Vid andra försöket fick morsan knuffa på mig och väsa "Det är ju du!" varvid hela klassen skrattade. En amatörpsykolog skulle kanske analysera fram att där och då lades en tjusig grund för extrem blyghet. Jag undrar om fröken Kristina Andersson i Fu hade samma bekymmer i början på 1900-talet? Hon bodde i alla fall i en väldigt liten by, precis som kärringen gjorde som barn. Någon vänlig människa vars namn inte finns antecknat på kortet skriver "När du i ensamhetens stunder påminner dig de flydda dar, Tänka då på den glada stunden då hon denna hälsning har", "Hälsa föräldrar och syskon från mig". Kortet är stämplat i Örebro, lite lustigt hur avsändaren tar som för självklart att mottagaren vet vem han/hon är. Ja smeknamn, i vuxen ålder har jag "återtagit" mitt riktiga namn och smeknamnet från barndomen använder bara några få. Och precis som min namne på kortet kan jag minna mig flydda dar, dock med blandade känslor. Jag älskade verkligen skolan, att lära mig. Minns hur jag tiggde och bad fröken om läxor och älskade historia redan då. Och skrivstil! Men skolåren var samtidigt en plågsam tid rent känslomässigt. Skulle vilja klappa om mitt barndomsjag och säga "Du duger, du är perfekt!" ❤
#dagenskopp