En ny sommar i torpet!
Så är det då dags, ännu en torparsommar står för dörren! I skrivande stund sitter jag framför en knastrande vedspis, Jorik har hittat till sin vanliga plats i stugans fönster och utanför tjuter vind och regn i husknuten. Tråkigt? Nej, precis det som behövs, en långhelg med korsord och stickning istället för tusen måsten. Hela långa vintern har jag fortsatt med små dagliga betraktelser på instagram, Dagens kopp, och nu känns det så härligt att väcka liv i bloggen igen, Torparkärringen is back!
På något sätt känns varje ny sommar som den första, samtidigt som allt är välbekant. Se, där står komposten som byggdes förra sommaren! Och krusbärsbusken som morsan tyckte mådde dåligt i skymundan i skogsbrynet planterades på ny plats och den frodas och trivs. Flädern som planterades för att fira två år ser fin ut och rabarbern jag fick av min syster växer på. Det fina äppelträdet har något djur gnagt sönder, det känns trist, undrar om det går att rädda? Ja, tankarna far runt där jag sitter vid stugans köksbord med elden som värmer ryggen. Vad ska den här sommaren bära med sig?
Jag tänker ofta på vilken himla tur jag har som får njuta det bästa av två världar - storstad och skog. 
Jag hade en dröm i många år om ett torp, tittade på många men det var aldrig helt rätt förrän jag hittade den här gamla fäboden i gästrikeskogen. Otålig som jag är hade jag velat slå till många gånger tidigare men ekonomin räckte inte till helt enkelt. Jag var på budgivningar där det var helt galet, ja du milde. Här slog jag till direkt, på visningen gick jag efter fem minuter och skakade hand med mäklaren och sa "Jag tar det!" Hahaha! Det fanns inte i min värld att någon skulle buda över, det här var mitt hem, punkt slut. Nära min släkt, och det var något visst med den här gamla fäboden som slog an en ton i mig på en gång. Jag såg potential! Och nu pratar vi inte potential att installera golvvärme, nej utan att med tiden kunna leva ett enkelt, oberoende liv.
Under vintern som gått har jag pysslat med släktforskning, handarbetat så klart och gått lite olika kurser. Lyxlivet med att jobba hemifrån är över, nu är det ett grått kommunkontor som är vardag måndag till fredag. Men det går bra! Jag har nära till jobbet och det behövs ju för Joriks skull. Det är lustigt hur anpassningsbar man ändå är fast man känner sig som rebell! Och nu känner jag spänning inför sommaren... man är tydligen lättroad 😄
När jag kom till torpet idag för våröppning så hade jag inte kunnat tro att det redan varit regelbundna besökare på bloggen, den är inte uppdaterad sedan förra sommaren. Men vi är tydligen flera som längtar efter torpsommar och det gör mig så glad så ni kan inte ana! Välkomna, vi går tillsammans sommaren till mötes!