Dagens kopp 521
Fortfarande tagen av gårdagens sommarprat i P1. Kan inte släppa, vill inte släppa. Så många tankar som far runt, vissa hittar en liten tuva att landa på, andra fortsätter att flyga omkring. Precis som Stina i mötet med 8-åriga Maja mindes sin egen systers död, på samma sätt reser mina tankar och minnen tillbaka i tiden, landar i ett akutrum i tidigt 2000-tal. Tunnelseende, en liten blek kropp på en brits, rösten som säger att "Det finns inget mer att göra". Avgrundsvrålet. Känslan av att vara i en dålig B-film, det här kan ju inte hända. Inte på riktigt. Vakum i flera dygn. Enstaka minnesbilder likt molntappar på en i övrigt svart himmel. Paniken när insikten kryper in att det här är vår verklighet nu, ett liv utan. Ett liv i panik. Åren går, paniken lägger sig, ett molande tar vid, klotet snurrar på, livet fortsätter, eller The show must go on" som Maja uttryckte det. 17 år. Vad är 17 år? Det är mer än 6000 långa dagar, det är samtidigt en tidskapsel som ett radioprogram kan få en att färdas tillbaka med inom loppet av några minuter. Det är närvaro. Mörker, men mest ljus. Och trots allt, en varm innerlig känsla som fyller hela bröstkorgen. Sitter på morgonkvisten tårögd, så hjärtinnerligt tacksam mot Stina som delade sin berättelse och som lät mig närma mig min, igen, för tiotusende gången, men varje gång lika viktig. Själen sjunger och läker. Vi flyger.