Dagens kopp 510
Hand i hand med återhämtningen går Kapitulationen. Man viftar med vit flagg åt livet och funderar över vad man egentligen krigade för. Att bränna ut sig på jobbet - ingen tackar en direkt för det. Att hemmavid ta på sig en massa outtalade måsten - varför gör man så? När man villkorslöst ger upp så märker man att världen fortsätter snurra ändå, tillvaron varken står eller faller med ens egen eminenta person. Man kan luta sig tillbaka och upptäcka att man inte inte behöver stå på barrikaden hela tiden. Man kan sänka kraven, titta på de stackars krassefrön man planterade och som likt en djungel vällde i den lilla sålådan, man konstaterar att någonstans mellan psykbryten på arbetet så slutade man vattna de små liven och odlingslådan är nu en sorgsen, förtorkad vasshög. Det gör inget. Det finns gott om krasse i affären om man nu prompt ska ha. Och man har sina kära pelargoner, de står där i vårt och torrt och frodas, oavsett behandling. Det är som att pelargoner kämpar på ännu mer under ogynnsamma förhållanden, de blommar, sträcker på sig, blir vedartade små träd. Det är lite Sally över dem - "Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke". Men kärringen, hon väntar in, viftar med vit flagg, återhämtar. Lutar sig bakåt i den sköna stolen, blundar och lyssnar på måsarnas skrän.