torparkärringen.blogg.se

Tänk att hur vacker sommaren än är så ligger det ett vemod över den. Det är som att, ja bättre än så här blir det inte, allt är på topp.  Tusen gröna nyanser, blåaste blått, luft som smeker en trött själ. Men man påminns också hela tiden om hur förgängligt allt är. Under den frodiga nyponbusken har det redan singlat ner blommor i mängd, och det ljusgröna, skira, spröda i träden har omvandlats till mörkgrönt, mustigt. Men är det tråkigt och deprimerande med vemod? Nej, vemodet är inte vasst, det gör inte ont, är inte sorgligt. Vemodet är som ett mjukt, runt, vibrerande klot av värme. Vemodet är lent. Vemodet är lugnt och stilla, inte skrikigt intensivt. Vemodet kan man ha när man ler genom tårar, när knoppar brister, när man ser morgonens första solstrålar, när småfåglarna bygger bon. Vemodet är som en kär gammal vän, man behöver inte säga så mycket, allt är tydligt ändå. I lugnt och sakta mak går man tillsammans, delar utrymme, samsas. Vemodet låter en känna, utan allt för stora åthävor. I vemodet finns en vila, den vila som kärringen så väl behöver just nu. Att vila i vemod kräver inga beslut, inga storslagna planer, ingen balansgång på slak lina. Man får bara vara, kropp och själ som likt pusselbitar hakar i varann. Man känner sig jordad. 🌳🏠🌳

Blackbird singing in the dead of night

Take these broken wings and learn to fly

All your life

You were only waiting for this moment to arise