Dagens kopp 504


Foto på mitt barndomshem, sannolikt taget på sent 40-tal. En modig fotograf (min pappa?) har klättrat upp på ladugårdstaket för att ta bilden. Min mamma sitter på bron och klappar katten. Mamma har ganska nyligen flyttat till Ollas, som huset kallas, i och med att hon träffat pappa. I huset bor också tant Hilda och farbror Anders, och innan dem har ytterligare en generation bott på platsen om jag minns rätt. Trädgården är välskött, det är högsommar, och min mamma har påbörjat en ny livsresa, att göra det här till sitt hem. Till en början bor alla på nedre plan men inom kort börjar mina föräldrar inreda övervåningen för att flytta upp. Det är som sagt 40- tal, ingen självklarhet att kvinnor arbetar då de gift sig och särskilt inne när de får barn. Pappa är först emot det, "Vad ska folk säga, att jag inte kan försörja dig?" Men mamma som jobbat sedan hon var 15 år står på sig, hon vill arbeta, och när pappa ser fördelarna med två inkomster ger han med sig, nu kan deras renovering av övre plan gå snabbare, de får något eget. Jämlikhet är det inte mycket tal om, alla går runt och spelar sin roll, fyller sin funktion. Tills att någon ruskar om vill säga. Kvinnokamp i vardagen. Till synes obetydliga små strider som en efter en banat väg för det liv vi har idag. Ett hem. Vad är det som gör ett hem, hur lång tid tar det att få hemmakänslan, hur länge finns den kvar? För mig som växte upp i Ollas kommer det alltid att vara förknippat med barndom, hemvist, rötter. Och stolt är jag över denna lilla plats på jorden i Berga, Årsunda. Idag är mitt hem en lägenhet i staden och ett litet torp långt inne i gästrikeskogen. Kommer jag någon gång att kalla en annan plats för hem? Sannolikt ja, men var det blir är en av de spännande saker i framtiden som man ännu inte vet något om. Vad som får en att känna sig hemma, ja det är något jag funderar på när Jorik och jag äter varannan gurkskiva från knäckemackan. Att omges av folk och fä som vill en väl kanske är första ledordet. Var känner du dig hemma? 

1 Monica:

skriven

Så vackert o fint du beskriver. Jag har varit med om någonting liknande. Nu när våra föräldrar inte orkar driva fastigheten längre har "vi yngre" tagit över o fortsätter på liknande sätt. Försöker att bevara o förbättra. Mycket jobb men kul. Hittar spwgeldörrar bakom masonit, ja du förstår..känns som skatter..sådant förgyller 🤗

Svar: Vad härligt att ni kan ta hand om ert föräldrahem. När mina föräldrar flyttade till stan så köpte jag Ollas, men sålde efter några år. Jag hade 20 mil dit och det kändes inte rätt att ha det kvar, kunde inte ta hand om det på ett bra sätt. Där och då var det rätt att sälja, idag hade jag gjort annorlunda.
Torparkärringen

Kommentera här: