Dagens kopp 540


När jag i arla morgonstund funderade över något ganska så oväsentligt kom jag att tänka på hur frågvis jag var som barn. Jag har inget minne av att jag frågade massor, däremot minns jag flera kommentarer från vuxenvärlden som suckande svarade på allt. Den där frågvisheten är jag glad för, och den sitter kvar än idag. Nyfikenheten. Ibland kan det vara helt oviktiga funderingar, som att man undrar varför det är mer okej att gå hundpromenad i pyjamas klockan sex på morgonen istället för sex på kvällen. Eller vem som bestämde att koppar ska ha öron när det vore mer logiskt med en annan konstruktion. Eller att man frågar hundra frågor om detaljer kring hur det gick till att bygga en väggfast garderob med skjutdörrar, när man ändå vet att man aldrig i livet kommer att bygga en själv. Men just där och då känns det inte som värdelöst vetande utan som något väldigt logiskt att ställa frågor om. All denna kunskap samlas i små fack i hjärnan, ordentligt märka med lappar, likt ett enormt gammaldags apotek med lådsystem från golv till tak. Har inte ni så i era hjärnor, va? 🤣 För det där är också en grej jag alltid haft för mig, att visualisera. På samma sätt har jag också alltid haft lättare att lära och minnas genom synintryck istället för att enbart höra, vilket gjorde att föreläsningar under skoltiden var totalt bortkastad tid om jag inte samtidigt antecknade allt i detalj. Det är spännande att fundera på hur våra hjärnor är funtade, till exempel hur man kan ha som en inbyggd tallinje i huvudet som sett likadan ut hela livet, som en halvt utfälld tumstock som spretande ses för ens inte syn. 17, ja det är därborta, 45 är där. Ett vackert namn har den också, den där inre tallinjen även om namnet för tillfället tycks nedstoppat i någon av de berömda lådorna 😜 Ja det finns mycket att klura på, nyfikenheten och frågvisheten är kära vänner. Man lär så länge man lever sägs det. Tack och lov för det! 

🌳🏠🌳

Kommentera här: