Dagens kopp 536
Det är egentligen lustigt hur allt hänger ihop - släktforskningen, stickningen, folkdräktslängtan, historiehunger. För vartefter berättelsen skrivs ner så kommer en längtande undran av var de ligger, de där små byarna där ens anmödrar gått omkring. Finns de kvar? Hur ser det ut i Finnmarken Örskog, Hästekullen, Laxtjärnsfallet och Kölaråsen? När man sedan läser de olika böckerna om folkdräkter så märker man att man obevekligt dras mot det där mustiga mörkgröna, de färgstarka daladräkterna. För att inte tala om boken Sticka med färg och tradition som man länge varit på jakt efter, ända sedan man häromsistens satt vid vedspisen i torpet och lyssnade på lokalradion där en kvinna efterlyste just denna bok och väckte ens intresse, för vad hörde man? Jo, att i den boken finns beskrivningar på hur man stickar mönsterrika tröjor till folkdräkter. Man bläddrar i boken och känner sig åter nästan manisk, genast är nästa stickprojekt tydligt, självklart ska det bli en sådan liten koftjacka 😍 Och lustigt är att det känns som att Livet drar en med på den här resan och att man skulle ha hamnat här vare sig man ville eller inte. För i boken finns en bild från nordiska museets textilarkiv, en bild föreställande en rikt mönstrad och daterad manströja från 1875, och det faller sig inte bättre än att den kvinnliga motsvarigheten till den tröjan har man själv från samma arkiv haft som förlaga när man för ett par år sedan stickade en gigantisk mönstrad sjal. Cirklar som sluts. Små nya dörrar som öppnas, man vill kika in. Man känner sig levande, pulserande och vibrerande och tänker att det är så här livet ska kännas - passionerat in i minsta cell. Och man har insett det igen; vem behöver kärleksaffärer när man kan bli hög av livet på något så enkelt som släktforskning, stickning och folkdräkter? 😄😄😄