Dagens kopp 533
Ibland är man mer än lovligt ett vrak på morgonen och är man nattuggla kan det ha sina självklara orsaker. Men ibland faller det sig så att man lägger sig tidigt, tänker att man ska vara en ordentlig, ansvarsfull människa som är pigg när klockan ringer. Och ringer, det gör det, men inte mobilens alarm utan sömndrucken inser man att det plingas på dörren. Inne är det kolsvart, klockan är 02.15. Ett antal hemska scenarion hinner fara genom skallen medan man stapplar mot dörren, noga kikar man ut genom titthålet men eftersom glasögonen ligger kvar bredvid sängen så gör det varken till eller ifrån. Medan man står där och funderar om man verkligen ska öppna så kommer ett till pling, samtidigt ser man att dörren som vanligt är olåst så om vederbörande varit en yxmördare hade nog personen redan varit inne. Man öppnar. Där står en äldre kvinna, grannen. "Kan du hjälpa mig att bära upp min kasse?!" Hon ser förtvivlad ut och man förstår att hon åter lämnat sin slashas till karl, den välbekante öldrickaren som brukar sitta på hennes balkong. Det är inte första gången hon vill ha hjälp, men det är första gången klockan är två på natten. "Jag tar den när jag går med hunden", mumlar man och stapplar tillbaka till sängen. Sedan ligger man vaken och ser timvisaren långsamt flytta sig framåt. Ilsk är man, och man vill sova för jobbet hägrar i morgontimmarna. Man får till slut lite vila men när man går första hundpromenaden är man mer trött än man var föregående kväll. Man ser kassen i porten. Den står öppen och det går inte att undvika att se vad som är i, helt vardagliga saker som en person som rafsat ihop sina grejer fått med sig. Plötsligt försvinner ilskan. Man känner ömhet inför den här lite sköra gamla kvinnan, en känsla av systerskap. Kassen ställs utanför hennes dörr, man ringer inte på, för orolig själ som hon tidigare berättat att hon är, hon kanske äntligen kan sova. Man får lust att skriva en lapp och lägga i kassen "Be gärna om hjälp, men inte klockan 02", men det gör man inte, för tänk om hon någon gång verkligen behöver hjälp den tidpunkten. Hela historien känns lite sorglig. Livet. Vi behöver helt enkelt varann.