Självkänsla, spontanitet och lite plankor....
Det där med självkänsla är ett spännande kapitel. Eller, egentligen handlar det nog inte om självkänsla utan om ens egenheter. Det är märkligt det där, hur man kan göra vissa saker som man efteråt insett att "där, ja där krävdes det faktiskt lite mod". Man var modig! Och ibland, eller som i mitt fall, allra oftast.... ja då är det så att man är ett vanedjur som helst vill ha det likadant hela tiden. Man behöver inga äventyr. Inga bergsbestigningar, inget drama i relation till sina närmaste, inga katastrofer eller något sökande efter spänning. Att kunna vara "tråkig"...och dessutom gilla det (!) gud så skönt det är!
Sedan har vi det där med spontanitet. Om jag ska vara helt ärlig, hur mycket jag än gräver så finns inte mycket spontanitet i mig har jag insett. Det är lite trist inser jag. Människor som är spontana verkar ha det så härligt! Rätt vad det är så sitter man (de) på ett flygplan någonstans. Eller plötsligt har man en ny kärlek, ny bostad eller kanske bara har gjort den där bergsbestigningen. Utan att komma ihåg packning ;) Medan jag själv tycker att det är jätteskönt att kunna parkera i samma gamla parkeringsficka när jag åker till centrum. Om något till synes spontant händer i mitt liv så har det föregåtts av timmar och åter timmar av googlande: "Jaha, du vill åka till Irland? Jag hjälper till!" Googla flyg. Googla buss/tåg/transport från flygplatsen till Dublin. Googla pris. Googla tidtabell. Googla hur man köper biljetten. Googla vandrarhem. Googla hur man betalar vandrarhemmet. Googla hur långt det är från bussen till vandrarhemmet.. Och så där fortsätter jag. Timme ut och timme in om jag snöat in på ett ämne. Ja, jag vet. Jag är nog inte riktigt klok. Men min mani av att få förbereda mig inför saker, att ha ramar och kontroll... i det hittar jag en trygghet som är viktig för mig. Dessutom, i kombination med livlig fantasi så känns det ofta som om jag redan rest jorden runt. Flera gånger om till och med. Jag tror faktiskt att jag kan redogöra i detalj för väldigt många saker och platser som jag aldrig upplevt, bara genom att ha läst om det. Ibland tänker jag att det är patetiskt. Och ibland tänker jag att patetiskt eller ej, det blir i alla fall väldigt billigt resande!!
Och hur kom jag nu in på de här filosofiska funderingarna?? Jo, det var så himla "enkelt" att den här torparkärringen skulle köpa sig lite plankor. Eller brädor, reglar, råplan....ni kan kalla det lite vad ni vill, för det gör jag. Jag hade en fin lista på vad som skulle inhandlas: råplan 45x95. 5 st på 2 meter. 11 st på 70 cm. Det låter väl lätt? Det är ju bara att åka till ett byggvaruhus och börja klättra och plocka åt sig? Men den här kärringen fungerar ju inte riktigt så som ni kanske förstått. Åtskilliga timmar (vad skönt det hade varit att skriva minuter här nu... slösar jag bort mitt liv??) har gått åt till att hitta en firma som har virket, som kan kapa det i rätt längder (dubbelkoll med kundtjänst), som har bra pris, som jag hittar till, som.....ja. Ni förstår.
Jag hittade firman! Åkte dit. SÅ KLART var bilen förberedd genom att jag sänkt sätena och gjort stort bagageutrymme, vad trodde ni?! :) Då säger karln i bygglagret: "Näää, vi kapar inga brädor. Vi kapar bara bänkskivor. Och dessutom är alla på lunch". En normal människa hade här svarat: "Jaså, men jag kapar väl själv då.... inga problem". Men nu är ju saker och ting inte riktigt lika lätt för mig inser jag. Tänk att man ska bli 50 plus och fortfarande upptäcka nya sidor hos sig själv. Nåväl. Den där karln visade sig vara en riktig snäll människa, förutom att han även tydligen var butikschef. Och jag tycker om snälla människor. Han såg till att jag fick hjälp att hämta alla brädor, de blev kapade i rätt längd (förlåt, du som skulle på lunch och fick handsåga alla mina brädor med uppkavlade skjortärmar). Som om det inte var nog, så behövde jag inte betala för sågningen! Vet ni, änglar finns! Så nu ligger de där jädrans plankorna i bilen, redo att tas till torpet och så småningom bli ett lock till brunnen.
Och efter att ha klarat av det där inköpet kände jag mig nästan barnsligt lycklig. På med radion, sjunga för full hals med Svensk pop. Tänkte att "Jaa, nästa gång kommer jag att klara av att plocka brädor och såga själv!". Köpte träolja. Köpte myggnät att hänga över sängen i torpet. Köpte målarfärg till väggen då den gamla blivit förstörd i vintras. Köpte träskruv, mycket ordentligt 5x80, 100 st i kartong, försänkt.
Och jag har tänkt på, att det som är en bagatell för en person kan vara en bergsbestigning för en annan. Jag kan sticka koftor i komplicerade mönster. Hålla koll på 10 olika färger och ha 5-6 olika garn runt fingret när jag mönsterstickar. Det kanske någon annan tycker är en bergsbestigning? Att vara en orolig själ i en trygg kropp...eller var det tvärtom? Hur som helst så är det livet :)
Foton:
1) Blomma på promenad med Jorik.
2) Solnedgång över Stockholm. Inget filter. Jag vet. Svårt att tro men så är det. Vattnet ser ut som mjukglass. Eller lava. Eller dimma. Så är vårt vackra land!
3) Plankor, aka ett blivande brunnslock!