Årsdagar i glädje och sorg
Alla människor har nog dagar på året som betyder extra mycket av olika anledningar. Det kan vara födelsedagar eller bröllopsdagar. Firanden av olika slag. Dagar man minns lite extra. Kanske när man flyttade in i sin bostad. När man träffade sin partner. Årsdag då man slutade dricka/knapra piller/äta kolhydrater. För det mesta verkar de där dagarna vara sammankopplade med något trevligt och bra, vi firar och minns. Har kul. Sedan har vi de där andra dagarna vi minns. Årsdagar som vi gärna klarat oss utan. Årsdagar som vi i vårt "gamla" liv aldrig trodde att vi en dag skulle behöva uppleva.
De där årsdagarna som de första åren känns som en kniv i bröstet för att sedan långsamt förvandlas till ett vemod, men också glädje. Ibland kommer ett gapflabb, ett minne, något vackert. Något fint. Men oftast, oftast är det vemod. Vemod och saknad. Och tankar om hur livet kunde ha blivit. Idag är det 14 år sedan min äldsta son gick bort. 12 november 2002, då årets första snö kom, så vandrade min Josef vidare, 11 år gammal.
Tiden som följde är svår att beskriva. Avgrundsdjup. Närhet med familjen. Smärta. Galenskap. Galghumor för överlevnad. Förvirring. Förtvivlan. Och samtidigt... samtidigt fortsatte livet. På något märkligt sätt. Vad hade man för val?
Det som följer är utdrag från mina dagboksanteckningar och brev/mejl jag skrivit. Det är första gången jag känt att jag kan öppna upp de här texterna, det har varit för smärtsamt förut.
Känslor av ilska, saknad och oförmåga att förstå:
"Känner en saknad över Josef.... en känsla som dyker över mig som en hök flera gånger om dagen. Blir olustig i kropp och själ. Försöker fatta. Försöker skita i att fatta. Försöker.... vet fan inte vad jag försöker".
Stunder av en önskan att förstå...begripa vad som hänt:
"Jag är så övertygad om att allt har en mening, inget sker av en slump. Det som är svårt är ju bara att i den akuta kris och sorg man befinner sig i då ens barn går bort, kunna tänka på att det finns ett sammanhang. Man kan inte se det när man står mitt i allt. Det som gjort att jag på något sätt lyckats behålla förnuftet efter det som hänt är min starka tro/vetskap om hur allt är. Döden är ju inte slutet utan tvärtom början på något nytt".
"Jag kan också känna att man fått ett vidare perspektiv av livet och förstår att döden bara är ett ord, en passage till något annat lika levande".
"Vi lever alla i olika verkligheter".
Och sedan...tillbaka ner i avgrunden igen:
"Själv har jag som en ekande tomhet inom mig idag. Oförmögen att känna, när jag försöker våga mig på att känna efter så hisnar det för ögonen. Definitivt... Att tänka framåt går inte, det blir ett ögonblick i taget. Minnen... Klarar knappt av minnena heller, fastän de är det enda jag har nu. Minnena gör mig lika knäsvag. Allt känns som en livstid sedan, alla fina minnen, så långt borta redan.Ibland kommer de stormande eller smygande av sig själv, minnena. Då går det inte att värja sig. Då är det den 12 november igen, som om det vore fem minuter sedan. Ser hans glada ansikte. Ser allt. Allt. Som en film som långsamt spelas upp. Hjärtmassage. Snälla du vakna upp! Och sjukvårdspersonalens 'Tyvärr.. det finns inget mer att göra'. Jag har ingen overklighetskänsla längre, snarare tvärtom. En molande, värkande vetskap om att det är verkligt och så sant det kan bli. Min fina, glada unge är borta".
En tid senare....ny anteckning:
"Vaknar och känner en ovanlig känsla, vad är det? Går runt, gör frukost åt barnen, kör en maskin tvätt. Så kommer jag på det.... Det är ett lugn över mig idag, en slags känsla av frid och ro och stillhet som jag är så ovan med att jag först inte kände igen. Tillfälligt borta är värken i bröstet, svårigheterna att andas, känslan av ett bankande hjärta. Istället är allt så tyst och skönt, både runt mig och inuti mig. Var det så här jag mådde förut, före...? Nej, jag tror inte det. Jag har ju fortfarande vetskapen om vad som hänt, det kan aldrig bli detsamma igen. Men lugnet, det underbara lugnet som känns i hela kroppen. Tack, o tack att jag får veta djupt inom mig att jag kan känna ett lugn igen, även om det kanske inte varar så länge innan jag dyker igen. Men nu är nu och jag njuter. Jag vilar. Jag känner närhet. Till Josef. Till livet, Till... ja allting".
Josefs grav är hjärtat till vänster om stora stenen i mitten av bilden. Samtliga foton tagna idag, 12 november, på Sankt Botvids begravningsplats.
Finaste Josef. Och fina alla andra barn, stora som små som lämnat oss för tidigt. Ni fattas oss.
I am not this hair.
I am not this skin.
I am the soul that lives within.
-Rumi
skriven
Avslut, död, sorg och fortsättning. Allt har sin tid. Allt får ta tid. Tid över tid. Dåtid. Framtid. Tidens gång. Minnen. Viktigt med minnen..