När livet tar oväntade vändningar...
Kommer fram till torpet. Strålande sol och jag känner mig så där riktigt bra inombords. När jag står på uppfartsvägen och tittar mot stugan... ja det är en speciell känsla som jag får varje gång. Ren och skär glädje!
När jag sätter nyckeln i låset (och med en lugn suck konstaterar att det inte varit inbrott den här gången heller) ja.... Jag blir så tacksam. Varje gång jag kommer in i stugan så pratar jag högt med huset och med alla tomtar, vättar och troll som hjälper mig att hålla koll när jag inte är här. Galen??? Med stor sannolikhet JA... Men vem bryr sig!? Min lilla ceremoni får mig att må bra så den kommer jag nog att fortsätta med. Dessutom känner jag mig aldrig ensam i stugan och det är skönt 😊
När jag tömde bilen lade jag märke till hjulspår på tomten, som från mountainbike eller moped eller liknande. Hjulspåren syntes tydligt i frosten, alltså nya från idag. De ledde fram till fönstret på lillstugan, sedan till fönstret på storstugan, sedan u-sväng bort från tomten.
Eftersom jag haft inbrott tidigare så blev ju första tanken att någon rekognocerat... Men sedan kände jag mig paranoid och tänkte att det säkert bara var någon som ville titta på torpet för att det ser gulligt ut från lilla vägen. Jag släppte tanken och började smågreja inne. Mörkret föll ganska snabbt och rätt som det var så var det becksvart ute. Plötsligt markerade Jorik att någon var på väg in i stugan. Jag hade inte hört ett ljud, men han gav ett skall och satte sig vid dörren. Så kom en knackning... mitt hjärta höll på att stanna haha! Men det var ju bara skogsägaren och hans fru, de som har skogen runt mig. Så klart tackade de ja till en kaffe och kaka, kaffevattnet var redan varmt tack vare min spis ❤ de hade sett när jag åkte till stugan och ville komma för att berätta en sak så jag inte skulle bli orolig. I måndags försvann en kvinna här i trakten. Hela bygden, 20 polisbilar och missing people har letat utan att finna henne. Man misstänker inget brott, kvinnan mådde inte bra vid försvinnandet. Man har spårat hennes mobil till nära min stuga, så det var skallgångens spår som finns på min tomt. Helikoptrar har flugit över mitt tak ikväll. Jag har känt mig så himla ledsen sedan jag fick höra det här. Ensam i skogen i 5 dygn. Utan bra kläder. Man blir ju helt förtvivlad. Stackars hennes anhöriga och stackars henne. Hon har försökt att ringa efter hjälp men där tar spåren slut. Skogen här är full av myrmark, djupa vattenhål i skogen och bäckarna är till bredden fyllda av vatten. Och skogsägaren sade att jag inte ska vara ute i onödan när det är mörkt för det finns en stor brunbjörn som setts flera gånger nära min stuga.
Man får sig verkligen, återigen, en tankeställare om livets skörhet. Om hur snabbt något kan hända. Livet vänder, bara så där. Kan man förbereda sig? Nej. Livet liksom bara ÄR. Vi knatar omkring, som i ett minfält. Och livets bomber exploderar omkring oss.
skriven
Super fint skrivet och mysiga bilder. Hoppas verkligen att man hittar kvinna n väl behållen. Det är så kallt nu 💕