Melankolisk lördag

Den här dagen har känts konstig på flera sätt. Eller kanske inte konstig, utan snarare som en dag då jag varit nöjd med att bara fundera. Smågreja. Och knappt ens det. Här följer dygnet väder och vind på ett helt annat sätt än i stan. Hela natten var jag uppe och eldade stup i kvarten och tack vare idogt kämpande med elden har jag runt 20 härliga grader i stugan nu. På morgonen tände jag upp fotogenlampan i taket och kröp ner en sväng till i sängen. Låg där och tittade på hur morgonljuset sakta tog överhanden och till slut kunde jag släcka lampan och bara ha spisen som värme och ljus. 

Ganska snart efter frukosten markerade Jorik igen att någon närmade sig huset. Det var anhöriga till kvinnan som försvunnit samt Missing People (tror jag). Det är som att man får hjärtat utanpå kroppen helt plötsligt. Man inser att det helvete de går igenom skulle kunna hända vem som helst av oss. Imorgon söndag 12 november kommer en till skallgång att ordnas. Du som har möjlighet att hjälpa till, mer info finns på Missing People Gävleborgs Facebooksida. 


Imorgon är även en speciell dag för mig och min familj. Det är då 15 år sedan vår finaste Josef gick bort. Sorgesamma dagar. Och ändå, så finns där mer melankoli än smärta. Livet. Livet. Livet. Kommer man någonsin att förstå sig på det? 

Kommentera här: