torparkärringen.blogg.se

Man kan ha så många föresatser om vad man ska göra och/eller hur man ska vara. Om hur saker och ting ska bli. Man ska och man ska inte. Så goda föresatser, men i slutändan finner man sig själv stå där med fingarna fast i syltburken ändå. Ibland på eget bevåg och ibland är det som om livet tycker att "nä nu behöver Karma ingripa och skapa ordning"! Och den ordningen brukar, av någon väldigt lustig anledning, inte ha det slutresultat som jag själv tänkt ha. Det är som att vissa skeenden har sina egna ekvationer.

 

Man odlar tomater enligt konstens alla regler. De ska bli buskiga står det på påsen. De ska bli så buskiga att man måste ha ett rejält avstånd till nästa planta, vilket man så klart då ordnat till. Man ser i sin fantasi hur man ska få en buskig, frodig tomatdjungel värdig Indiana Jones och hans machete. Men när man tittar på sin plantering kommer man osökt att tänka på tallskog. Gles tallskog. Alternativt kalhygge. Definitivt inte frodig busktomat. Ens goda föresatser har hunnits i kapp av verkligheten och man undrar i sitt stilla sinne om det kommer att bli åtminstone en tomat denna sommar? Den tackar vi för i så fall. 

 

 

 

Eller som när man bestämmer sig för att utesluta kolhydrater ur kosten. Socker, potatis, bröd, ris och pasta. Adjö! Detta gör man under 18 månader utan större bekymmer. Herregud det här var ju lätt! Ha! Man går ner en massa kilon. Man känner sig nyttig. Man kränger på sig klädesplagg som i ens gamla liv aldrig skulle ha fått se dagens ljus. Man känner sig till och från riktigt Tjusig. Man kastar ut gamla, stora kläder från garderoben och tänker "men hallååååå, det där ska jag aldrig mer ta på mig". Så kommer en dag. Det är lurigt det där för det kan vara vilken jäkla dag som helst. Man får ingen förvarning. Det står inte i kalendern "Varning; kolhydraternas dag". Man har inget första-hjälpen-kit att ta fram för man trodde att man var immun. Utan det är mer så att helt plötsligt upptäcker man att man just ätit en kaka med ursäkten till sig själv "men hallååååå, den där liiiilllla kakan". Och det är här vi har den där märkliga ekvationen. För en kaka blir liksom inte en kaka. En kaka blir plötsligt en jäkla kartong med kakor! Ja. Jag tror inte att jag behöver skriva mera. Jag tror att de allra flesta kan förstå vad som komma skall. Så jag hoppar över det. Vi kan konstatera att Karma bokstavligt talat biter en i baken. Alternativt sätter sig på röven. Och midjan. Om ni någon gång undrat vad Karma är kan jag säga "ta en titt på min mage så hittar ni den!!". 

 

Det finns också tillfällen då man har föresatsen att vara En Normal Människa. Lagom ska man vara. I alla fall idag. Men föresatsen spricker för det mesta ganska snart. Det kan vara så enkelt som att man efter ett par timmas bilfärd öppnar bildörren och i skogens mjuka mossa tänker slå en drill. Lätta på trycket. Tills man upptäcker att man inte är i skogen. Man är i garaget. I stan. Med cirka 50 parkerade bilar runt omkring. Ja. Det är då man är glad att man lyfte blicken innan man hann göra det man tänkt. Ridå.