I väntan på jubileum...

Tänk att det imorgon gått ett helt år sedan jag klev in i stugan med nyckeln i min hand. Nybliven torpägare. Jag fattar inte riktigt vart tiden tagit vägen... Det är också ibland svårt att ta in att jag faktiskt har ett torp. Jag hade letat så himla länge men det var hela tiden något som inte klaffade; antingen avståndet, eller att jag inte fick rätta känslan. Allt som oftast var det så att ekonomin sade stopp. Till och med på lite mindre stugor kunde det bli en galen budgivning som jag inte hade möjlighet att vara med på. Och så dök det här upp. Torpet med stort T. Så fort jag såg bilden på hemnet så visste jag att Ja! Jag måste åka på visning! 


Väl i stugan kändes allt rätt. Jag hade varit där i 10 minuter när jag lade ett bud. Några dagar senare fick jag veta att ägarna accepterade budet. På dagen en vecka efter visningen skrev vi papper och jag fick nyckeln i min hand! 

Den känslan.... fortfarande känner jag mig nästan högtidlig varje gång jag låser upp dörren. 

Så mycket har blivit gjort det här året. Snickra. Gräva. Spika. Skruva. Städa. Måla. Tömma brunn. Bygga loft med trapp. Rensa dass. Klippa gräs. Stapla ved. Ta ner sly. Släpa skrot. Lära sig sköta vedspis, fotogenlampor och fotogenkök. Samla regnvatten. Skura trasmattor. Plantera. 


Listan skulle kunna göras lång. De saker som räknats upp kanske är arbetsuppgifter för de flesta. Men jag har njutit varenda sekund, till och med när jag skurat dass. För det är mitt dass! 

I ärlighetens namn har det inte varit jobb i anletes svett hela tiden. Året har bjudit på många skratt, väldigt många besök, oräkneliga koppar kaffe (här räknar jag in både med och utan kask 😊), frukost på bron, hårtvätt i bunke, bärplockning, trevligt sällskap, mysiga kvällar, raggartvätt, musik och till och med dans. Det har varit sång i högan sky till radioskval. Det har varit promenader i skogen. Handarbete i skenet från fotogenlamporna. Det har varit kalla kvällar när man kurat framför vedspisens värme. Det har varit varma, ljusa nätter när man kunnat smyga ut barfota mitt i natten för att kissa i skogskanten. 

Framför allt har det varit ett år då jag fått veta på riktigt att jag har så fina vänner och släktingar. Utan all hjälp skulle jag varken fått så mycket gjort eller haft så trevligt och mysigt under tiden! Oavsett om just du hälsat på, spenderat dagar med att hjälpa mig jobba, hittat Torparkärringen på nätet eller följer bloggen/Instagram av annan anledning....Tack! Det värmer mig att veta att mina rader kan vara till nöje för andra. I den här bloggen händer inga världssensationer. Det är inga nakenchocker. Inga skandaler. Men en och annan tår kan det vara. Funderingar. Betraktelser. Men framför allt är det nog så enkelt och simpelt att det bara är Livet. Livet utan krusiduller. Lite galet. Totalt prestigelöst. Och helt och hållet äkta torparglädje! 


1 Anonym:

skriven

Hej! Vilken fantastiskt blogg 😊 jag har läst ikapp alla inlägg nu och jag trivs här, verkligen ❤ vilket härligt torp du har. Tack för att du delar med dig.

Svar: Tack, så snällt sagt! 😊 Jag blir jätteglad 😊
Torparkärringen

2 Monica :

skriven

Gillar din blogg. Fortsätt i samma anda. Naturellt underbar 💝

Svar: Tack 😊
Torparkärringen

Kommentera här: