torparkärringen.blogg.se

Så var det dags för årets första snö. Rimfrost i träden, hjulspår med hårda kanter på skogsvägen, pulsande till vedboden (och dasset!). Det ska bli spännande att se hur det fungerar att vara i torpet när det smäller till och blir riktig vinter. Varje gång jag är här nu så tänker jag på att jag inte har en aning om hur det blir framåt. Måste det bommas igen för vintern eller kan jag fortsätta vara här?

Jorik verkar älska snön. Så fort dörren öppnas skuttar han ut och gör en djupdykning.

Matte kom nu då, vad du sölar! Jag är ju redan framme vid vedboden.

Så här första dagarna i november är tanken att vi ska tända ljus för de vi saknar.... Jag tycker att allhelgona är en jättefin helg, men jag tror samtidigt att många håller med mig i att det egentligen inte behövs en speciell dag för att minnas. Har man mist en person man älskar så finns den personen med en hela tiden i tanken, inte bara en helg om året. Det kan vara små saker som helt oväntat dyker upp... En doft. Ett foto. En tanke. Ett ord. Och plötsligt känns det som igår när man sist höll personen i handen. Som om det vore igår man sist pratade. Mitt allhelgonaljus brinner här på bordet framför mig nu. Min fotogenlykta får symbolisera ett ljus för de jag mist. Och för de du mist, om du vill.

Det jag tror är bra med allhelgona är på något vis symbolerna och ritualen. Många människor gör samma sak, samtidigt. Det blir som en förstärkning. Att åka förbi en kyrkogård, minnesplats eller annat ställe och se alla ljus.... det är fint. Mitt ljus brinner ikväll för Josef, min pojke som dog när han var 11 år gammal. Josef skulle ha fyllt 25 i onsdags, om han fått leva. Men för mig är han inte borta, även om jag inte kan se honom. Han finns i närheten, det vet jag. Ger små tecken.

Det här är nog sista fotot på Josef. Skolkortet i årskurs 5. Fotografen kom till skolan första veckan i november och 12 november dog Josef på grund av sitt hjärtfel. När skolfotona kom hem med posten efter hans död... det kändes. Så fin bild. Det finns mycket att skriva och berätta om det som hände vid den här tiden. Kanske gör jag det en annan dag.

En annan person som mitt ljus brinner för är pappa.

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i tanken att man önskar att det fanns något mer man kunde ha sagt eller gjort innan personen försvann och det blev för sent. Men jag har börjat säga de orden här och nu istället. Jag är faktiskt ganska säker på att budskapet går fram till den som det är avsett för, och för mig själv känns det bra att få "prata" med dem som jag saknar. En person som jag faktiskt brukar prata med men som jag aldrig träffat, är tant Hilda. Pappa kom att bo hos henne och hennes man när han växte upp och jag har hennes fina broderade kökshanddukar. De används i mitt kök varje dag och när jag tvättar och stryker dem så brukar jag prata med henne. Kanske konstigt för vissa men en självklarhet i min värld ☺

När jag sitter här i torpet är det som att jag är närmre allt som är viktigt på något vis. Är det mörkret? Skogen? Tystnaden? Ingen aning, men man får en hel del tankeverksamhet uträttat här. Idag sa en person ursäktande till mig ungefär "nu har du inte fått någonting vettigt gjort idag" (eftersom hen varit här på besök). Och jag känner att det ju är tvärtom, att umgås med dem man tycker om är väl det viktigaste man kan göra. Skit i alla högar av grejor, alla "måsten". Det kommer att finnas tid för det ändå. Men att umgås med de man tycker om, det är vi nog tyvärr många som fått lära oss den jobbiga vägen att det är här och nu som gäller, annars kan det vara för sent. Så ring det där samtalet ikväll. Skriv sms:et. Eller säg helt enkelt till personen bredvid dig vad du tänker på just nu. Lite normal, gammaldags torparkonversation i teknologins tidevarv.

And don't forget.... Let there be light ❤☺